Iris restaurang och café i centrala Karlstad har länge kämpat för sin överlevnad. När bidragsdelen för verksamheten nu ligger på nästan en tredjedel av vad den tidigare gjorde, är det svårt att planera framåt.
– Vi lever ett halvår i taget, säger verksamhetschef Christina Dahlman.
Kön ringlar lång i hallen den här första vardagen efter påsk, när klassikern raggmunk med stekt fläsk och lingonsylt står på menyn. För att vara påskvecka har många hittat hit på lunchen – både företag och privatpersoner har kommit till Klaraborgs herrgård för att i de gamla salongerna få fylla på med ett mål mat i magen.
Utåt sett, ser verksamheten ut att vara välmående. Salladsbuffén är väl påfylld, lunchen vankas och det är idel glada miner hos personalen. Så även hos verksamhetschef Christina Dahlman:
– Jag och min man har hus i fjällen och husvagn på Bomstad. Jag skulle kunna göra annat, men jag älskar verkligen det här, skrattar hon, och slår sig ner på kontoret bakom köket.
Svårt hitta hit
Hon blickar ut över den hårt trafikerade Hamngatan och blir snabbt lite mer seriös.
– Först kom pandemin, sedan ett fasadbygge som gjorde att många trodde att vi hade stängt. Och sen byggdes vägen om, vilket inneburit att många inte ens hittar hit för de vet ju inte var de ska köra av. Det finns ingenstans att parkera!
Christina Dahlman skrattar igen, men det finns uns av allvar i rösten. Caféverksamheten, som drivs av Internationella qvinnoföreningen vars syfte är att hjälpa kvinnor som befinner sig långt från arbetsmarknaden – lever ständigt på hoppet.
– Vi ömmar för att få utländska kvinnor som lever i isolering att öva på språket och att ingå i en gemenskap. Med tanke på allt som sker i samhället nu med kriminalitet så behöver den här målgruppen få komma ut och visa till exempel barnen där hemma hur det fungerar.
"Verkligen tufft"
Just nu har man 2,5 anställda – resten består av ideella krafter. I många år har café Iris kämpat för att få mer bidrag från kommunen. Hotet om stängning har varit något man har fått leva med.
– Det är verkligen tufft. För mig är det helt hål i huvudet hur man inte kan satsa på en sådan här verksamhet för att integrera utländska kvinnor. Det är så basic att förstå att om inte människor känner en gemenskap eller har en uppgift om dagarna, så blir det inget bra.
Hon fortsätter:
– De senaste åren ser vi från Qvinnoföreningen en väldig ökning av psykisk ohälsa. Det började med coronapandemin, men vi ser hur den fortsätter att bara öka. Och det är ju väldigt basic, som sagt, att förstå att man mår psykiskt bättre av att komma ut i verkligheten.
Förutom den dagliga verksamheten med lunchrestaurangen och caféet, tar Iris ibland emot kvällsbokningar för att dryga ut den ansträngda kassan.
– Det är ett absolut måste att ta emot kvällsbokningar då och då. Vårt problem är att ingen vill jobba ideellt och kommunen satsar inte. Jag vill egentligen inte gnälla på kommunen men jag tror att man skulle behöva ha en annan struktur för att integrera kvinnor.
Christina Dahlman fortsätter:
– Alla kvinnoföreningar har sina revir och då umgås man bara i de föreningarna man tillhör. Vi skulle behöva integrera dessa och få dem att samverka. Sen har vi det så bra här i Sverige att jag tror inte att vi inser hur mycket det kan göra för en människa att bara vara en del av en gemenskap. Att ha någon som ringer från jobbet här på café Iris och frågar var man är i dag.
Hoppet lever
Med 68 år fyllda är Christina Dahlman inte färdig med sitt engagemang för Qvinnoföreningen och för café Iris. Däremot har hon en förhoppning på att hitta nya, yngre personer som kan fortsätta driva verksamheten framåt.
– Jag har några kontakter som är väldigt intressanta. Eller så skulle jag vilja hitta några galna tjejer som kunde starta ett självgående kooperativ. Det finns lite hopp kvar.