Jag hade tänkt mig tio år, och sedan skulle det få vara nog. Att tioårsjubileet dessutom skulle komma att sammanfalla med min sjuttiofemårsdag kändes som en ganska tydlig fingervisning, och kanske kunde bli en bok med mina samlade krönikor. Men det blir inte alltid som man har tänkt sig (i själva verket händer det rätt ofta att det inte blir som man har tänkt sig).
För drygt en vecka sedan nåddes jag av det dystra beskedet att Karlstads-Tidningen ska läggas ned, och för mig innebär det att jag tar ett definitivt avsked från arbetslivet. Inte är det mycket till arbete att skriva en krönika var fjärde vecka, och inte har jag tjänat några stora pengar på mina krönikor, men det har ändå handlat om att ha en fast punkt i tillvaron. Nu är det fritt fall, och det känns lite snopet med det inställda tioårsjubileet. Snopet. Snöpligt. Snuvad på konfekten.
Karlstads-Tidningen har funnits med mig under många år. Periodvis har jag varit en flitig läsare, periodvis inte, men de senaste tio åren har jag av förklarliga skäl läst vartenda nummer och löst de flesta korsorden. Under mina många år som lärare på Tingvallagymnasiet promenerade jag ofta förbi redaktionen på Södra Kyrkogatan, och på mina lektioner om Gustaf Frödings liv och verk kändes historiens vingslag tydligt, när vi pratade om hans tid på vår skola och hans skrivande i Karlstads-Tidningen, vars redaktion vi nästan kunde se från klassrummen i Annexet. Och när jag tillfrågades om jag ville bli krönikör i KT, kände jag mig mycket hedrad. ”Det är jag och Gustaf”, kunde jag skryta om. Jag och Gustaf.
Det är ju inte så att jag helt slutar skriva; jag har behov av att uttrycka mig i skrift, och efter nästan ett års uppehåll har jag nyligen återupptagit mitt bloggande, vilket känns helt riktigt. Den stora behållningen för mig ligger i att titta tillbaka på olika inlägg, se vilket år jag gjorde det eller det, vilka resor vi gjorde, vart vi seglade på somrarna – för att inte tala om alla bilder på barnbarnen och det som vi företog oss tillsammans med dem.
Naturligtvis är det inget som hindrar mig från att fortsätta skriva en krönika var fjärde vecka och publicera den i min blogg; på det viset kan jag fira mitt tioårsjubileum som krönikör trots att Karlstads-Tidningen inte längre finns. Och kanske blir det den där självbiografiska romanen skriven. Stoff finns så det räcker och blir över, och äntligen har jag hittat en form som jag tror skulle fungera. Sedan är det ju inte säkert eller ens troligt att någon vill ge ut min högst eventuella bok. Risken att latmasken tar över är också överhängande.
Nu har jag alltså nått vägs ände. Jag vill tacka dig, kära läsare, för att du har läst mina betraktelser och också rikta ett tack till Karlstads-Tidningens redaktion för ett långvarigt och gott samarbete!