Senast skrev jag att våren tvekade. Nu känns det äntligen som att den bestämt sig. Om jag nu inte jinxar det genom att uttrycka mig på det sättet. Jag längtar efter att kunna sitta vid vattnet på Bryggudden med en kopp kaffe och ett lättare sinne. Det ena kanske är lättare att få tag på än det andra. Men det hör väl våren till att vara lite hoppfull.
Inte för att världen gör det lätt att vara hoppfull. Det senaste hotet som lagts på högen är väl AI. Helt plötsligt känns det som att Terminator och The Matrix skildrar fullt rimliga framtidsscenarion. Jag är verkligen inte techfientlig eller bakåtsträvande, men till och med jag börjar känna lite obehag över utvecklingen inom artificiell intelligens. Vi skriver med AI, målar med AI, analyserar med AI, tar beslut med hjälp av AI. Är det bara jag som tycker att vi sakta men säkert fasar ut oss själva?
Nästa steg i evolutionen kanske är maskinsläktet. Det vore poetisk rättvisa om något vi skapat i slutändan förgör oss. Let’s face it. Vi har ju inte direkt gjort planeten bättre. Att ersätta oss med något bättre är inte särskilt svårt.
Men jag försöker fokusera på allt positivt vi också åstadkommer. Kanske kan skenet blända mörkret. Något jag alltid uppskattat med just Karlstads-Tidningen är balansen mellan historia och nutid. Att kunna hålla upp dem bredvid varandra och se allt på samma gång. Hur allt hänger ihop. Det känns som ett perspektiv vi behöver tillämpa i större skala. Vi måste utvecklas, men inte heller glömma våra rötter. Lärdomar växer ur det förflutna.
Hur kommer det kännas när samtiden blivit dåtid och vi håller upp den bredvid det som kommer bli vår nya samtid? Kommer vi tycka att det blivit bättre? Det skulle kännas sorgligt om vi för evigt ska känna att det var bättre förr. Det ska ju vara tvärtom. Det ska bara bli bättre. Det finns väl ingen som skulle säga att de strävar efter försämring? Men det är ju den faktiska utvecklingen som är kvittot.
Det spelar ingen roll om vi strävar efter förbättring om resultatet är försämring. Då är det något fel i vår beslutsprocess. Kanske är det människan som är problemet i beslutsprocessen. Det kanske inte är så dumt att blanda in AI ändå? Åtminstone i vissa processer. Den kanske kan analysera vår historia och hitta relevanta mönster för att säkerställa att vi inte begår liknande misstag igen.
Det enda som är farligare än artificiell intelligens är vår egocentriska natur och att vi hela tiden tror oss veta bäst. Vi vet inte alltid bäst. Om vi visste bättre skulle samhället och världen inte se ut så här. Om det här är det bästa vi kan åstadkomma så borde mänskligheten försättas i konkurs.
Men vi måste våga tro på att vi kan bättre på riktigt. För det farligaste av allt är att inte tro på förbättring.