För någon dag sedan såg jag en reel, ett kort videoklipp, på Instagram. Förmodligen kommer det ursprungligen från TikTok, men det hör inte till historien. Klippet porträtterade i alla fall skämtsamt en kvinna som åkte tåg.
Hon hade hörlurar på sig. Det var nidbilden av en kvinna som åker tåg ensam, lyssnar på musik och känner av hela sin själ att det är som om hon är med i en film. Det var så exakt porträtterat och jag har sällan känt mig så träffad. Det är samma sak varenda gång jag åker tåg ensam. Ja, det kan till och med hända när jag åker buss till jobbet.
Hörlurarna är på och Spotify slumpar plötsligt fram det perfekta soundtracket. Blicken dras per automatik ut genom fönstret och bort i fjärran. Precis som när huvudkaraktären i en film sitter på ett tåg med blicken i fjärran och reflekterar över något skeende som utspelat sig tidigare i filmen. Skillnaden är dock att det i mitt fall sällan är något tidigare skeende som utspelar sig för min inre blick, utan snarare bilden av att jag sitter där och att mitt liv är en film. Och där fastnar jag alltså i drömmen om att livet ska vara som på film.
Det är något filmiskt i att sitta på ett tåg eller en buss, att vara på väg någonstans. (Må så vara att det bara är jobbet som är destinationen.) Att vara på väg till nya upplevelser. Det bjuder in till drömmen om att det ska vara nu det händer. Det är den här gången livet blir så där som på film. Men vilken film är det jag drömmer om egentligen? Jag vill inte att livet ska vara ett sorgligt drama. Det ska definitivt inte vara en skräckfilm och helst ingen banal komedi. Katastroffilm kan vi skriva av direkt, en actionrulle känns för långt ifrån verkligheten för att vara rimligt och romantisk komedi känns alldeles för klyschigt. Att det ska vara en thriller känns för jobbigt och fantasy för overkligt.
Ibland kan livet te sig både absurt och experimentellt, men är det vad jag drömmer om? Jag gillar filmer med svart humor, men vill också bara ha det bra. Drömmer jag om att livet ska vara en dramakomedi med lyckligt slut? Egentligen är det kanske dumt att försöka hitta filmen som ska representera mitt liv. Jag har ju accepterat att jag älskar den gråa vardagen och den kommer nog aldrig bli någon storsäljare på filmduken. Mitt liv kommer nog aldrig bli som på film och det är kanske lika bra. Jag är nöjd med att slippa jaga rymdmonster och avvärja att jorden ska kollidera med en asteroid.