Ett sätt att ta avstamp i krönikan som ska introducera krönikören skulle kunna vara i ”Jag har en identitetskris”.
Nu kanske ordet kris är lite starkt i sammanhanget, men låt oss inte fastna i det. Låt oss i stället gå tillbaka i tiden ett halvsekel.
Då föddes jag på Ängelholms BB för att sedan forslas hem till mina föräldrars lägenhet i Örkelljunga, en by känd endast för att överraskande många människor tror att den inte finns på riktigt.
Några år senare köpte mina föräldrar en liten gård på landet och så kom det sig att jag växte upp i en miljö som på många sätt inte hade släppt taget om 1800-talet. De riktigt gamla talade en dialekt som uppfyller de flesta kriterierna för ett eget språk och många jämnåriga med mina föräldrar pratade en skånska som skulle få rikstelevisionen att texta sändningen.
Slumpens skördar förde mig från denna karga, skånska skogsbygd och 22 år gammal hade jag hamnat i Värmland. Inte tänkte jag skulle stanna där men nu, snart 30 år senare, har jag en solid vänkrets och trädgård på Skoghall.
Och den som har en vänkrets och en trädgård flyttar inte så lätt på sig.
Ändå har jag gjort en utflykt. Min wanderlust blev för stark.
Under tre år ska jag studera på SLU Alnarp utanför Malmö och även om det mentala avståndet mellan barndomens skogsbygd och slättbygdens Malmö är längre än kartans nio mil är jag ändå i Skåne. Det finns skåningar högt och lågt och alla runt mig förutsätter att jag är … just det, skåning.
Men när vi sitter där i föreläsningssalen och går igenom kartor över Sveriges klimat eller jordarter eller växtzoner tittar jag inte på Skåne. Blicken söker sig norr om Vänern och jag säger sådant som ”I Värmland har vi …” och ”I min trädgård utanför Karlstad …”
Förvirringen är omedelbar. Lärarna kan inte låta bli att stanna upp, spänna ögonen i mig och säga ”Va?”.
Detta är bara ett exempel. Överallt runt mig förutsätter folk att jag vet en massa saker som jag inte vet. För jag har bott nästan hela mitt vuxna liv på en plats de flesta skåningar tror ligger i fjällvärlden.
I Värmland är jag ”han skåningen” och i alla år har jag sagt att jag åker ”hem till Skåne” när jag åker ner för att hälsa på mor eller vänner.
Nu när jag tillfälligt har flyttat ner inser jag plötsligt hur mycket Värmland har format mig. Värmlands samtidshistoria de sista tre decennierna har jag hygglig koll på, de flesta värmländska dialekter förstår jag alldeles utmärkt och trots svårartad brist på lokalsinne hittar jag oftast rätt i Värmland.
Att det finns de som på fullt allvar hävdar att man bara kan ha en tillhörighet, en identitet, är jag smärtsamt medveten om. Och det är min fulla övertygelse om att det är rena dumheterna. Vi människor är kapabla till en massa märkliga saker. En av dem är att de flesta av oss kan hålla flera saker i skallen samtidigt.
Det går alldeles utmärkt att vara en värmländsk skåning och en skånsk värmlänning samtidigt.
Sin förvirring får de förvirrade själva ta ansvar för.