Jag har alltid varit en skrivande människa, och för drygt tio år sedan hittade jag den perfekta formen för mitt skrivande: bloggen – med korta, ibland minimala, texter, vilket möjliggjorde ett frekvent skrivande. När det efter ett antal år inte längre kändes kul, övervägde jag att lägga av. Så kom corona, och jag insåg att det vore dumt att sluta blogga under detta historiska skede, men när pandemin klingade av hade jag fått nog.
Under den senaste tiden har jag dock läst en hel del gamla blogginlägg, vilket har berett mig stort nöje och perspektiv på både det ena och det andra, och nu är jag sugen på att återuppta bloggandet. I morse (måndag) möttes jag av ett ymnigt snöfall när jag drog upp rullgardinen och drabbades av ett svårartat missmod inför den vår som aldrig tycks komma. Det var bara att återvända till sängen – pensionärens rättighet – för vad skulle jag upp och göra? Jag drog upp täcket till halsen och ägnade en timme åt att läsa blogginlägg om månaden mars – från 2014 och framåt – men inte blev jag så särskilt mycket muntrare av det utan fick egentligen bara en bekräftelse på att våren är sen i år. Om den nu ens kommer.
För nio år sen var det krokus, blåsippor och balkonghäng i mitten av mars, och året efter var det gullvivor i Stadsträdgården och slom i fiskdisken. Mitten av mars 2016: blåsippor, krokus, scilla och mer balkonghäng. Året därpå bjöd på en spektakulärt ymnig alblomning (al, inte alg!) vid samma tid, även om våren tvekade. Den nionde mars skrev jag: ”Den här månaden är bara en enda lång transportsträcka. Det snöar. Det smälter. Så kommer solen. Går i moln. Det fryser på. Det tinar. Det snöar. Och det smälter. Blir geggigt och ännu fulare. Ja, så där håller det på. Hela mars. Glömde blåsten. Den förbannade marsnaren.”
Just den nariga vinden karaktäriserade mars 2019 som var en ganska genomsnittlig månad, men under första coronavåren såg jag första vitsippan redan vid vårdagjämningen, och mars 2021 bjöd på otaliga isvaksbad i varm vårsol liksom förra årets marsmånad – om än inte med lika mycket sol, men i stället en krokusblomning som jag sent ska glömma. Och nej. Jag har inte glömt mars 2018 även om jag skulle vilja, för det var en förfärlig månad i klass med årets. Men sen slog det om lagom till månadsskiftet, och vi kan ju bara hoppas på samma utveckling i år. Långtidsprognoserna ser dock inte nådiga ut med nio (först var det fjorton!) minusgrader på torsdag morgon. Och oavsett om prognosen stämmer eller ej, så är det bara att konstatera att våren är sen, och min idé om att mars är den månad då termometern tar tillbaka det som ljuset lovar, stämmer alltför väl.
Men på måndag är det vårdagjämning. Och om den ska jag skriva i min återuppståndna blogg. Vårväder eller inte.