I ett års tid har Linus Fellbom jobbat med scenografin och ljusdesignen till Wermlandsoperans uppsättning av Aida – och har bland annat hittat på ett nytt hieroglyfiskt alfabet.
Nu är det dags för premiär av den storslagna operan som utspelar sig i det forntida Egypten.
– Verket känner jag innan och utan sedan barnsben, säger Linus Fellbom.
Linus Fellbom är ett välkänt namn på Wermlandsoperan, där han haft många olika uppdrag som regissör, scenograf och ljusdesigner genom åren. Senast för supersuccén Eurydike, men för just för den här produktionen är det dock en annan i familjen som står för regin.
– Regissören är extra bekant eftersom det är min pappa, det är väldigt speciellt såklart. Men det går bra och det är inte första gången vi jobbar ihop. Han är egentligen pensionär nu, men det säkert tio större och mindre produktioner vi gjort ihop.
Det är inte heller första gången Linus Fellbom kommer i kontakt med Aida. Den har han levt med under större delen av sitt liv.
– Verket känner jag innan och utan sedan barnsben. Mina föräldrar grundade Folkoperan 1976 och jag föddes nio månader senare, 1977. När Folkoperan flyttade in på Hornsgatan i Stockholm, där den fortfarande är kvar, invigdes den just med Aida.
"Jättestarka minnen"
Den blev en braksuccé, spelades nästan 200 gånger och turnerade sedan utomlands, återvände och gjordes även som långfilm. Klippningen skedde på den analoga tiden bokstavligen vid ett klippbord som flyttade in i det Fellbomska hemmet.
– Jag har jättestarka minnen förknippade med Aida. Storyn och musiken kan jag i sömnen. Mina uppväxtår är väldigt präglad av den. Jag var ju på Folkoperan hela tiden, satt i kulissen och sprang runt under föreställningarna. Musiken finns i mitt dna.
Blir det någon utmaning att ta sig an ett verk som du känner så väl?
– Det är det alltid när ett verk är spelat så många gånger och älskat av så många – varför ska vi göra det här igen liksom? Aida är ett fantastiskt verk och utmaningen är att försöka göra det rättvisa och berätta historien på ett begripligt sätt.
Giuseppe Verdis mästerverk Aida hade urpremiär 1871 och den över 150 år gamla operan är en historia om kärlek, svek och krig.
Produktionen innefattar oftast en stor kör, många solister och den berömda triumfscenen brukar av tradition göras så överdådig som möjlig. Djur, statister och en massa rekvisita med guld och glitter.
I originaluppsättningen – och flera därefter – var riktiga elefanter på scenen. Så blir det dock inte i Wermlandsoperans version.
– När jag jobbade på Köpenhamnsoperan fick jag höra lite skvaller från invigningsuppsättningen, som var Aida, att det faktiskt räknades på storleken på elefanters urinblåsor eftersom den gärna inte kan ha blöja på sig på scen och det går inte att gå ut och rasta den innan. Vad händer om den bestämmer sig för att den är kissnödig på scen? De räknade ut att det kan bli ungefär 30 liter – och vad händer om 30 liter vätska hälls ut på scenen? Det skulle ha förstört scenmaskineriet under, då fick inte elefanterna vara med. Massor av såna frågor finns alltid med när man ska göra Aida.
Krig mellan grannländer
Operan utspelar sig i forntida Egypten, men är ändå skrämmande aktuell då krig mellan grannländer inte bara hör till det förgångna.
– Det finns tyvärr ganska tydliga associationer till vår tid, eftersom det handlar om ett Egypten som fabricerar ett hot från Etiopien för att motivera ett angreppskrig. Glasklara kopplingar till Ukraina och Rysslands fruktansvärda krig. Det är fasansfullt! Men som regissören säger; det är vår plikt att försöka göra det vi kan. Även inom operavärlden måste vi belysa, kommentera eller visa vårt stöd.
Annars gör inte scenografin anspråk på att vara helt historiskt korrekt. Sex flyttbara pelare, som är 6,5 meter höga och nästan två meter breda, ramar in scenen.
– Det är inte en arkeologisk utgrävning vi gör, men den tar avstamp i forna Egypten och ska öppna tankarna mot samtiden. Pelarna är i mitt tycke lite för korta, jag ritade dem större, haha! Guldelement ska associera till det enormt rika samhället som var då i Egypten. Två gudabilder finns med, men inte är specifika gudar som existerar i mytologin. Och så har vi hittat på egna hieroglyfer.
Hur hittar man på hieroglyfer?
– Då har man bra kompisar, haha! Min biträdande scenograf, Peter Astor Öhgren, som jag jobbar jättetätt med och som även var med på Eurydike, är min vapendragare i detta. Han är fantastisk! Vi jobbade tillsammans fram ett hieroglyfiskt alfabet. Det ska se ut som hieroglyfer, men det ska inte gå att läsa det om man nu kan läsa riktiga hieroglyfer. Jibbrisch på fornegyptiska helt enkelt. Jätteroligt och det blev väldigt fint också.
"Många olika nördar"
Ett enormt arbete ligger bakom. Gudabilderna är reliefer gjorda i frigolit och stenplattorna av plastfolie. Hittepå-hieroglyferna är laserutskrivna av ett företag i Tyskland för att spara tid.
– Det är fantastiskt duktiga människor som är inblandade från idé till ritningar, modeller och färdig scenografi. Ett otroligt hantverk! Det är det som gör teatern så fantastisk – det är en plats för många olika slags nördar som samlas under ett tak. Många är väldigt bra på konstiga saker och hittar sin hemvist här. Så var det verkligen för mig – på teatern fick jag vara som jag är. Här är det en tillgång att vara konstig, så jag har alltid trivts bättre här – än i verkligheten höll jag på att säga, haha!
Justeringar pågår in i det sista för premiären och några tekniska detaljer finns kvar att få ordning på.
– Det kommer säkert vara nervöst på torsdag, men så ska det vara. Det högsta jag önskar mig inför en premiär är att alla inblandade ges möjligheten att göra sitt allra bästa.