Under en stor del av mitt vuxna liv var jag en inbiten – för att inte säga fanatisk – vinterhatare. Denna djupa avsky för vintern grundlades någonstans i tonåren, kanske den vedervärdiga vintern 1965-66, som aldrig tycktes ta slut utan ständigt började om med nya snöfall av rent apokalyptiska mått. I många år försökte jag gilla vinter – om inte annat för att undvika att överföra min minst sagt negativa inställning till mina barn. Det gick väl sådär; båda två blev med tiden medlemmar i Vinterhatarklubben, som bildades 1987 efter ytterligare en vedervärdig vinter. Då hade jag för längesen slutat gilla läget och accepterat att jag hatade vintern.
Vinterhatarklubben levde och frodades i många år, och periodvis blev den vederbörligen massmedialt uppmärksammad; det var artiklar i veckopress och dagspress, det var radio och tv. Så småningom falnade dock glöden bland vinterhatarsystrarna, aktiviteten avtog, och till slut var det mest den ständiga ordföranden, alltså jag, som stod för brevskrivande och mötesplanering. Numera träffas vi inte alls. Eller jo, det gör vi eftersom flera av oss är släkt och nära vänner, men inte som förening. Och så är det ju med det mesta i livet: var sak har sin tid. Vinterhatarklubben fyllde en viktig funktion för oss under mer än tjugo år men behövs inte längre. Åtminstone inte just nu.
Numera hatar jag inte längre vintern, och det beror helt enkelt på att den har fått en mening. Jag har gått från att vara vinterhatare till att bli vinterbadare, och man – inklusive jag själv – kan ju undra hur denna metamorfos var möjlig. Men det finns en förklaring. Det började med att vi tillsammans med en av döttrarna och hennes lilla vovve började ta kvällspromenader under första pandemisommaren – helt enkelt ett sätt att umgås när vi inte kunde ses hemma hos varandra. Dessa promenader brukade avslutas med ett dopp i älven, vars vatten blev allt kallare allteftersom hösten fortskred. Med tiden flyttade vi baden till Skutberget och bastun där, och utan att vi egentligen fattade hur det gick till blev vi vinterbadare. Utan bastu, som coronastängdes redan i november.
Vi är nu inne på vår tredje vinterbadarsäsong. Ett par gånger i veckan – med eller utan bastu. Baden har utvecklats till ett beroende utan farliga biverkningar men med positiva effekter såsom upprymdhet, smärtlindring (tillfällig dock) och nya trevliga bekantskaper. Men någon vinterälskare blev jag inte. Den första säsongens nyfrälsta eufori är borta, och jag kan verkligen tycka att det kan räcka med vinter nu. Jag längtar efter snödroppar och blåsippor och grönska och fjärilar och koltrastsång, och de allra bästa vinterbaden får vi på våren medan vattnet fortfarande är isande kallt och solen gassar över en spegelblank vattenyta. Då känner jag livet i mig!