”Jag kommer nog aldrig att bli densamma igen – tack och lov”

Varför är vi så exceptionellt oförmögna att erkänna när vi mår dåligt? När någon frågar hur man mår så svarar man alltid instinktivt ”det är bra”. Det kanske är rotat i en destruktiv mentalitet från förr, då det i princip betraktades som fult att må dåligt. Att tillbringa så mycket tid och energi åt att upprätthålla en fasad gör att man till slut krackelerar. Det är ofrånkomligt.

Om någon skulle fråga mig hur jag mår just nu så skulle jag inte kunna låtsas att jag är på topp. För drygt en vecka sedan flögs min svärfar akut till Uppsala efter att ha drabbats av en allvarlig hjärnblödning. Nu ligger han där, 280 kilometer bort. Men det känns som att han är ännu längre bort. Hans medvetande är någon annanstans. Att inte kunna kommunicera gör avståndet längre. Att inte veta hur det gått förrän han vaknar är en plåga. Ovissheten är ett gift som sprider sig i kroppen och förpestar allt.

Men ur smärtan och mörkret växer också något oerhört vackert. Man lär sig uppskatta livet mer och alla störningsmoment i vardagen blir plötsligt obetydliga. Man blir mer noggrann med att tala om för närstående att man älskar dem och vårdar kvalitetstiden bättre.

Under helgen fyllde jag 36. Jag är inte särskilt förtjust i födelsedagar. Det är allmänt känt i min närmsta krets. Men den här gången kändes det faktiskt bra. Jag är tacksam för att jag lever och för att jag får fira det med några av de som står mig närmast. Varje dag är en present.

Jag har alltid vetat att livet är skört, men den insikten har tveklöst fördjupats den senaste tiden. Min svärfar hade ingen aning om att han hade en tickande bomb i huvudet. En medfödd defekt som utan förvarning vänder upp och ned på allt inom loppet av några minuter. Ena stunden tittar man på tv för att i nästa ligga sövd i en helikopter. Det går inte att förbereda sig på sådant. Livet är smärtsamt oförutsägbart.

Slösa inte tid på onödigt tjafs. Stressa inte upp dig över sådant du inte kan påverka. Bara lev. Ett andetag i taget. Och om det är något du drömmer om att göra – GÖR DET! Livet är alldeles för skört och oförutsägbart för att skjuta upp saker. Om du gör det så kanske det aldrig blir av. Kasta inte bort potential. Varken din egen eller livets.

Det är hemskt att något hemskt måste hända för att man ska inse hur vårdslös man är med livet. Men ibland behöver man bli ordentligt omskakad för att bli påmind om det som är viktigt. Det känns som att den här turbulenta upplevelsen har förändrat mig i grunden. Jag kommer nog aldrig att bli densamma igen. Tack och lov.

Det finns något mycket besynnerligt över att omfamna denna attitydförändring hos mig själv samtidigt som jag hoppas att min svärfar vaknar upp helt oförändrad. Det är två sidor av samma mynt. Jag kastar det i en önskebrunn och hoppas att vi kommer kunna dra lärdom av livet tillsammans.