Ränteuppgång och höga energipriser gör hål i många plånböcker. Ända sedan valrörelsen har partier försökt överträffa varandra i strävan att fylla hålen, men är det så klokt? Det så kallade el-stödet är ett bra exempel. Vid inflation som är flera gånger högre än Riksbankens ränta, då lär sådana helikopterpengar bli bränsle på lågor tända av en elmarknad som drabbats av kortslutning. Inte alls coolt.
Osunt låga räntor under tiotals år och en situation där privatpersoners skuldsättningsgrad har eldats på av nollränta och expansiv finanspolitik har gjort Sveriges ekonomi sårbar. När nu kostnadsdriven inflation skjutit i höjden till följd av händelser som till stor del ligger utanför Sveriges kontroll, är verktygen för att motverka dem trubbiga. Riksbanken höjer räntan. Från nollränta till en fortsatt historiskt låg ränta, blir kostnadsökningen kännbar för hushåll som samtidigt ser kraftigt ökade priser på livsmedel och energi. Det är klart att det svider om man vant sig vid låga räntor och energipriser. Men å andra sidan har de låga räntorna gett människor som äger sitt boende utrymme till stora amorteringar och sparande. I kombination med fastighetspriser som inte minst i vår stad Karlstad flerdubblats under perioden, borde den gruppen inte behöva statens förmyndarskap eller helikopterpengar såsom el-stöd. Högsta prioritet borde i stället vara att främja långsiktig stabilitet och samtidigt mildra konsekvenserna för de allra mest utsatta. Nyckeln och utrymmet skapas av fler arbetade timmar i samhällsekonomin.
Modiga politiker i både majoritet och opposition behöver ta finanspolitiskt ansvar i samspel med penningpolitiken, just nu är samordningen milt uttryckt bristfällig. Men vi har också alla som individer ansvar och bör ta konsekvenser av våra beslut, vårt risktagande och våra hushålls prioriteringar. Läxor finns helt klart att göra både för stat och individ. När räntan höjs skulle till exempel finanspolitiken kunna förstärka effekten genom och avskaffa ränteavdraget. I stället drar även ledningen i de partier som tidigare föreslagit just detta tillbaka de kraven. Räntehöjningens effekt på konsumtionen blir mindre och räntan som krävs för att stävja konsumtionsdriven inflation tvingas sannolikt upp än mer.
Min förhoppning står nu till liberala krafter i Sveriges regering. Valrörelsen är över. Sluta kasta godis till högljudda marginalväljare för att bli omtyckta och rikta i stället stöd till de som har de minsta marginalerna. Kombinera detta med sänkta marginalskatter för att få fler arbetade timmar där kompetensbehovet är som störst. Våga tänka långsiktigt. Stärk och samordna finanspolitiken med penningpolitiken. Ta bort regleringar, bidrag och avdrag som riskerar förstärka problemen. Produktivitetsökning och effektivitet skapas bäst genom en fungerande marknadsekonomi, sluta därför att störa de mekanismerna. Finns modet att skapa långsiktiga spelregler och förutsättningar? Jag hoppas det – för Sveriges skull.