Bokprat: Två gripande skildringar av hur det är att växa upp

Nu har jag läst en av nobelpristagaren Annie Ernaux första böcker. Den kanske inte är representativ för hela hennes författarskap, men jag läser gärna mer. Den gav mersmak!

Boken innehåller två verk. Dels Min far, ursprungligen utgiven 1983, dels Kvinnan, som handlar om hennes mor, utgiven några år senare. Efter läsningen kunde jag konstatera att Svenska Akademiens motivering till priset verkligen är adekvat: ”För det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.” Här rör det sig inte om någon skönmålning, inte! Fram träder två människor som stått henne mycket nära, framför allt modern. Boken handlar om en uppväxt i ett avlägset och fattigt Normandie under andra världskriget. Den handlar om föräldrarnas bakgrund och deras ständiga strävan att få det bättre. Om de enorma klasskillnader som rådde, kontrollen som utövades mellan de sämst bemedlade. Missunnsamheten, avundsjukan, men också solidariteten som visades framför allt under själva kriget.

Boken blottlägger de hierarkier och den utsatthet som rådde mellan stadsbor och landsortsbor, mellan arbetare och tjänstefolk inom handeln, om fördomar av alla slag. Genom allt löper, utan att det anges, en enorm kärlek till den lilla flickan Annie, enda barnet, som det skulle gå bra för.

Efter kriget lyckas föräldrarna skaffa sig ett utskänkningsställe kombinerat med lanthandel i utkanten av staden där Annie växer upp.

Boken skildrar hennes klassresa, och vad den innebar för förhållandet till fadern, som i motsatts till modern, var ovillig att låta sig påverkas att nya idéer. Läsvärt!

Fri av Lea Ypi är också en uppväxthistoria. Lea Ypi växer upp i Albanien, ett av världens mest slutna länder på 1980-talet. Man hade brutit med den uppluckrade kommunismen i Sovjetunionen och Kina och isolerat sig. Barnet Lea ansåg sig leva i det friaste av länder. I efterhand tycker hon att hon haft en lycklig barndom. Det fanns regler att följa. Alla hade samma levnadsstandard. Man gick till grannarna och bad om hjälp när pengarna tog slut. Vad fröken i skolan sade ifrågasattes inte. Man vördade den enväldige härskaren Enver Hoxha. Det enda konstiga var att familjen vägrade att ha ett porträtt av Hoxha i vardagsrummet och det var vissa saker Lea inte fick berätta i skolan. Överhuvudtaget var det mycket av de vuxnas tal hemma som hon inte kunde förstå. Föräldrarnas och farmoderns tal var kodat. De använde omskrivningar för att berätta om vilka släktingar och vänner som hamnat i fängelse, vilka som frigivits, vilka som avrättats. Leas familj hade en icke önskvärd bakgrund. De var intellektuella. Allt detta blev uppenbart under senare delen av 1990-talet då det slutna landet öppnade sig för världen och ett politiskt kaos utbröt, etter värre än det som drabbade Östtyskland efter murens fall.

Man kan skratta hjärtligt åt vissa episoder i boken, som den om de tomma Coca-colaburkarna som intog hedersplats på den broderade duken i vardagsrummet. Samtidigt väcker boken många tankar. Lea Ypi undervisar numera i politisk teori vid London School of Economics. Läs den!