En litteraturkanon blir en del av den kulturkanon som utlovas i Tidöavtalet. Sverige är ett av de få länder i Europa som saknar en litterär kanon, det vill säga en förteckning med goda litterära verk som alla svenskar rekommenderas att läsa.
Begreppet litterär kanon är dock laddat, belastat och komplicerat. En annan benämning skulle kunna vara litteraturlista med välkända litterära verk av svenska författare. När regeringen lyfte förslaget och utlovade tillblivelsen av en litterär kanon, dröjde det inte länge förrän protesterna började komma bland annat från ett upprop undertecknat av ett trettiotal författare, översättare och ett flertal andra verksamma inom ordområdet när det publicerades i Expressen.
Motsvarande motstånd med en kulturkanon fanns i Danmark och vild debatt föregick den danska kanon som färdigställdes 2006. Nu är den nästan bortglömd förutom i skolan där en litteraturlista med 13 manliga författare och en kvinnlig författare, nämligen Karen Blixen tillämpas.
I kulturlandet Frankrike är en litterär kanon en självklarhet. I Frankrike kan farmor och barnbarn recitera samma ålderdomliga litterära texter utantill. ”Som jag ser det handlar det inte om en lista, utan om en bärande idé om vad svenskt och mänskligt berättande är,” skriver Karin Stensdotter i tidningen Focus.
I DN meddelar Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm frankt att Akademien inte kommer att bidra till att skapa en litterär kanon. Malm kallar kanon för ”ett begrepp inpyrt med makt och maktutövning” och säger blankt nej till att institutionen ska medverka när den nya regeringen ska ta fram en sådan. Det är väl egentligen inte så förvånansvärt. Akademien har väl inte som främsta syfte att verka i folkbildningens tjänst. ”Snille och smak” som är Akademiens devis harmonierar föga med en bred folkbildning.
Det är inte förstagången en litterär kanon är på tapeten. Redan 2006 föreslog den dåvarande liberala riksdagsledamoten Cecilia Wikström att Sverige borde införa en så kallad litterär kanon i de svenska skolorna. Det blev starten på det som kommit att kallas ”kanondebatten” som med jämna mellanrum sedan dess kommit upp på den politiska agendan. Nu är den här igen.
En svensk litterär kanon är ett utmärkt förslag av främst tre orsaker. För det första som ett led i att utveckla folkbildningen. En traditionell svensk litterär kanon ger oss kunskap om de texter som har uppskattats, beundrats och haft inflytande under tidigare tidsperioder. Det ger oss i sin tur kunskap om äldre tiders tänkesätt och normer. Det betyder inte att vi behöver omfatta dem.
För det andra behöver vi läsa mer och därmed öka läsförståelsen inte minst i skolorna. Det är dystert att år efter år ta del av rapporter om att läsningen går ner. Senast konstaterade Statens medieråd att bara 8 procent av tonåringarna i åldern 17-18 år läser ur en bok varje dag. Det är en minskning från 23 procent år 2012. Enligt en ny studie från forskare i Dalarna läser hälften av eleverna i årskurs nio inte ens en sida facklitteratur en vanlig skoldag och bara 13 procent läser en sida skönlitteratur. Läsning övar oss i två fundamentala färdigheter, nämligen analytiskt tänkande och empati.
För det tredje kommer en litterär kanon att i väsentlig grad kunna bidra till att underlätta integrationen. Det skulle kunna komma att gynna inte minst nyanlända och personer som kommer från kulturellt ovana familjer. Med stöd av en litteraturkanon skulle de ha en lättare väg till att hitta litterära verk som anses läsvärda och bildande. Av främst dessa tre skäl behöver Sverige en litterär kanon.