Det är med viss skepsis, en inte helt vacker nyfikenhet och troligen en hel drös fördomar, som jag bänkar mig framför tv:n för att titta på SVT:s nya dejtingserie Hotell Romantik, där människor i min egen generation ska försöka finna kärleken.
Och det är härligt både att bli kär och att ha sex när man är gammal. Men haken i den här serien är att man inte ska låtsas om att deltagarna är gamla...
Nej, här ska åkas rodel och dansas salsa med klumpiga anspelningar på sex, och man ska vara så himla ung eller ungdomlig – för övrigt ett ord som bara används om gamla människor – och det är ett taffligt flirtande och ansträngt skrattande hela tiden, och ja, mina fördomar blir inte färre när jag tittar på denna sorgliga uppvisning av tillkämpad ungdomlighet, där ålderdomen är det mest förbjudna.
Det man inte pratar om. Det man till varje pris måste undvika. Elefanten i rummet.
Det är så ytligt. Så flamsigt. Så tramsigt. Var är samtalen?
Om livet. Om åldrandet. Om oron för hur det ska gå för barnen, för barnbarnen, för världen. Om musiken. Om hur det var. Om gemensamma upplevelser och minnen. Om vad man ångrar att man gjorde. Om vad man ångrar att man inte gjorde. Om att man sannerligen inte ångrar någonting alls (det finns faktiskt såna). Om vilka drömmar man hade. Om vilka drömmar man har kvar. Om hur man ser på döden. Eller hur man undviker att tänka på döden.
Syns inte, finns inte…
Jovisst, serien har precis börjat, och allt det där kanske kommer längre fram när också de mer försynta deltagarna börjar ta plats. Och jodå, lite av det där har, om jag försöker vara välvilligt inställd, skymtat i små korta sekvenser. Men om serien fortsätter i samma flåshurtiga anda som hittills med samma alldeles för unga programledare, är det inget annat än ren ålderism. Omvänd ålderism.
Ålderdom är fult, så det pratar vi inte om, för gamla människor är precis som unga. Fast äldre. Absolut inte gamla. För det är förbjudet. Farligt. Nära döden.
Det är naturligtvis inte det att jag inte tycker att vi gamla inte får ha kul, bli förälskade eller ha sex.
Jag är jämnårig med de äldsta i serien och tar mig gärna både en svängom och ett glas, när tillfälle gives. Läser, promenerar och seglar. Umgås med unga och gamla. Följer med i samhällsdebatten och deltar i kulturlivet. Älskar min man. Men jag hör illa, ser dåligt och har en kraftfull artros och är ta mig fan inte ung!
Jag vill slippa be om ursäkt för min ålder och blir inte vare sig glad eller smickrad om någon säger att jag är ungdomlig – men gläds åt att höra att jag ser fräsch ut, att jag sjunger fint, att jag är modig som vinterbadar, att min mat är god och att jag är älskad. Jag vill ha rätt att vara precis så gammal som jag är. En av de sist födda fyrtiotalisterna. Men evig ungdom? Vilken fasanfull tanke!