Tim Sterner: ”Nytt år, nya kônstigheter”

Krönikor
PUBLICERAD:

Nytt år, nya kônstigheter. Det känns som en rimlig omskrivning av det där traditionella talesättet. För efter tre extraordinärt kônstige år har det blivit mer regel än undantag.

För att anamma det kônstige lite extra har jag precis börjat slipa på ett konstprojekt. Det är väl ett inofficiellt nyårslöfte till mig själv. Att satsa mer på konsten och koppla samman ord med bild. Jag väljer att nämna det här så att det blir cementerat. Det blir svårare för mig att komma undan om det finns i pränt.

Min fru visade mig nyligen en motivationsvideo där skådespelaren Matthew McConaughey uppmuntrar till att alltid göra saker helhjärtat, för även om man sedan misslyckas så vet man ändå att man gjort sitt bästa. Man behöver inte undra hur det hade kunnat bli om man hade gett lite till.

När jag häromkvällen satt med en digital varukorg full med nya konstmaterial och tvekade hörde jag den där lena Texas-stämman i huvudet; ”don’t half-ass it”. Jag lät mig övertalas. Jag lade till och med i en extra posca-penna i korgen.

Vilken sanslös merförsäljning det skulle bli för alla butiker om McConaughey stod bakom disken. Omsättningen skulle göra ett rejält skutt. Han är karisma personifierad.

Själv har man noll på karismakontot just nu. Att januari är den fattigaste månaden stämmer i flera avseenden. Man vill så gärna komma in i ett nytt år med nya krafter och glittrande ögon. Men man hasar sig snarare över tröskeln med gråaktig hy och dimsyn.

Man vill ju inte komma in med samma intensitet som Jack Nicholson i The Shining när han slår yxan genom dörren. Men någonstans däremellan. Det känns mer som att 2023 är Nicholson och att jag är en skräckslagen Shelley Duvall på andra sidan dörren. Är det en meme? Om inte så borde det vara det.

Samtiden vi lever i känns lite som en skräckfilm där man konstant är på helspänn i väntan på nästa chock. Man är spänd som en fiolsträng. Hela världen är det. Allt känns så skört och laddat. Luften mellan oss vibrerar. Inte på ett positivt sätt.

Det är tur att man ibland kan ta en paus från allt det mörka och bygga något färgglatt tillsammans med sonen. Senast byggde vi en stor clownfisk. Men vi hade inte tillräckligt med orangea bitar så det blev någon avart. Ibland får man improvisera. Då blir det lätt lite kônstigt.

Konst är som bäst när den är lite kônstig. Men en felfärgad clownfisk är inte lika kônstig som världsläget. Det är på helt olika sidor av kônstighetsspektrat.

Putin, Bolsonaro och Trump befinner sig dock på precis samma sida. Maktgalna mansbebisar. De borde sätta sig och bygga clownfiskar i stället. En bättre form av kônstigt.