Mammor grät när de flyttade till Skoghall

Mera
PUBLICERAD:
Moster Martina med sonen Birger vid bostäderna på bruket 1922.
Foto: Hammarö hembygdsförening
De första åren på nya Skoghalls bruk var "rena Klondyke". Jobb för männen fanns, men familjerna som flyttade med fick bo i baracker.

Själva sågen, arbetsplatsen, var ny och modern, men bostadsförhållandena var desto sämre. Även när Uddeholmsbolaget börjat bygga arbetarlägenheter var det alltid bostadsbrist.

Det var svårt att få tag på dagligvaror och man fick odla sin egen potatis på en jordlott vid bostaden.

Vacker utsikt över Skoghalls hamn.
Foto: Hammarö hembygdsförening

I "Hammarö – en hembygdsbok" från 1957 påstås det att kvinnor grät över att bli bosatta i Skoghall och att även deras män var tveksamma.

De som var barn på 1920-talet har berättat om en kärv, men också spännande miljö att växa upp i.

Stank från svavelväte

Gustaf ”Smörjar'n” Johansson berättade i NWT 1973:

– Jag flyttade hit när jag var åtta år. Mitt hus låg precis bredvid renseriet i bruksbacken. Det var nybyggda vita hus med vacker utsikt över Skoghalls hamn.

Lukten från fabriken var påtaglig för den som inte var van. I trapphuset fanns ett anslag som löd "Självskydd vid gasfara".

Skoghalls bruksort med den 104 meter höga skorstenen i bakgrunden.
Foto: Hammarö hembygdsförening

I boken "Hammarön och Hammaröborna" från 1921 skriver författaren John Börjeson om den nya skorstenen, 104 meter hög:

– Det är för att mildra stanken från svavelvätet som denna skorsten fått sådan höjd. Må det lyckas!

Frös fast i väggen

Det var trångt och kallt i arbetarnas lägenheter:

– Ibland kunde det hända att en frös fast intill ytterväggen när det var som kallast, vittnar Gustaf Johansson.

Kemiingenjören Bengt Berglund berättar sina minnen från barndomen på bruket i boken "Informatör på Skoghallsudden" av Jan-Olof Hesselstedt.

Familjen kom från Forshaga och när Bengt Berglund föddes 1918 bodde de först i den så kallade Vitbygginga. Men på grund av mögel flyttade trebarnsfamiljen snart till ett rum och kök i grannkåken. Där fanns utedass, vedbod, hönshus och ett hus med ett grisbås per familj.

Stian blev sommarstuga

Alla familjer skaffade dock inte en gris.

– Det blev sällan fullt med grisar i huset, så Bagar'n Olsson inredde en sommarstuga i ett av båsen, säger Bengt Berglund.

Ritning över arbetarbostad om ett rum och kök.
Foto: Hammarö hembygdsförening

Det var barnens uppgift att bära slask och hämta vatten.

– Slaskhinken var alltid full och vattenhinken tom och vi barn fick bära. Att vattnet var obehandlat Vänervatten såg vi på den tiden som något naturligt.

Barnen på bruket lekte på hyvleriet och brädgården. De gömde sig bakom virkeshögarna och byggde kojor.

För det mesta åt man gröt och mjölmat hemma hos Bengt Berglund. Syskonen brukade be mamma att koka mer gröt än vad som behövdes. Det var nämligen "en höjdare" när den gamla gröten sedan stektes och serverades med sirap, minns Bengt Berglund.

Så här jobbar Karlstads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.