Gunvor Sand Edwall: ”Det är något som skaver den här julen...”

Det blir jul i år också, men julstämningen vill inte riktigt infinna sig. Det är något som skaver.

I själva verket är det ganska mycket som skaver. Efter förra årets återgång till traditionellt julfirande, trodde nog åtminstone jag att skitåren var över. Pandemin var på nedgång och min egen covidomgång i början av året tämligen lindrig. Man kunde skönja ljuset i slutet av den långa coronatunneln.

Men så började varningsklockorna ringa. Högre och högre ringde de för att snart övergå i ylande sirener. Och kriget var ett faktum; krig i Europa inte långt från vårt eget land, till en början svårt att ta in, men nyhetsrapporteringens bilder och vittnesmål om förödande och obarmhärtiga övergrepp mot oskyldiga människor – sådana som du och jag – fick mig att börja förstå vidden av det hela. Men inte trodde jag att det skulle bli så långvarigt; helvetet har ju hållit på nästan hela året och ser ut att bara fortsätta, och freden är långt, långt borta. Precis så kändes det också när pandemin härjade som värst; det var som att den aldrig skulle ge med sig. Och det gör den inte heller; nu tar den nya tag, och ingen vet när och hur det ska sluta.

Vi lever i en ond tid, och som om det inte skulle räcka med ett grymt krig i närområdet och en pandemi som inte vill släppa taget, har vi begåvats med en regering som präglas av förakt för svaghet och ren misantropi. Gränserna för vad man kan säga och tycka har länge, stegvis och nästan omärkligt förflyttats och har nu nått dithän att det här landet, som jag förr var stolt över att leva i och vara en del av, har förvandlats till en angivarstat med fascistiska drag och ministrar som kryper och bugar sig för den mest hårdföra och odemokratiska ledaren inom Nato. Det är riktigt obehagligt att se hur demokratin – här liksom på alltför många ställen i världen – naggas i kanterna och hur arbetet för att rädda planeten har avstannat.

Det finns all anledning att vara rädd. Och det finns anledning att gripas av hopplöshet. Av handlingsförlamning. Eller att stoppa huvudet i sanden och tro att det inte är så farligt. Och så finns det andra vägar att gå. Vägra angiveri. Vägra rasistiskt och sexistiskt människofientligt skitprat. Vägra fjäska för fascisterna. Vägra flyga. Vägra överkonsumtion. Vägra. Inte vara lydig gentemot makten. Välja andra vägar. Och behålla självrespekten. Jag kan inte avsluta ett krig eller en pandemi. Jag kan inte ensam lösa miljöproblemen. Men jag kan göra något. Ta ett steg i taget. För det är faktiskt så, att sättet på vilket jag lever, agerar och reagerar spelar roll.