Kan liberalism och nationalism förenas i vad som skulle kunna betraktas som den liberala nationalstaten? Liberalismen betraktar ofta nationalismen som en av sina motsatser. Det främsta skälet till det har att göra med de analyser av nationalism som fick genomslag i de flesta västländer efter andra världskriget.
I den nyligen utgivna boken ”Nationalstaten – en essä om liberal nationalism och Sveriges framtid (Fri tanke) visar statsvetaren Björn Östbring att dagens politiska samtal tyngs av en rad missuppfattningar om vad nationalism faktiskt innebär. Nationen är inte det öppna samhällets fiende.
I själva verket har den sedan länge utgjort det oartikulerade ramverk inom vilket den liberala demokratin verkar i såväl politisk som praktik. Östbring påminner om att det finns en tredje väg rotad i en bortglömd idétradition: liberal nationalism.
Östbrings definition av liberal nationalism är denna: ”En position som innebär att liberala, socialliberala och demokratiska ideal bör kombineras med en nationalstat och att internationellt samarbete bör användas för att lösa globala problem. Staten har rätt att reglera migration, medborgarskap, skolsystem med mera på ett sådant sätt att en gemensam offentlig kultur och identitet som inte är etniskt betingad. En nations eller nationalstats strävan efter självbestämmande begränsas även av ett erkännande av andra nationella gruppers motsvarande rätt – vilket bland annat innebär att historiska minoritetsgrupper bör ges särskilda rättigheter och att federala lösningar kan vara aktuella i komplexa fall.”
Ur ett svenskt perspektiv är det tveklöst så att en nationell samhällsuppfattning historiskt sett ligger till grund för den för den svenska välfärdsstaten. Under en stor del av svensk efterkrigstid har en nationell samhällsuppfattning utgjort en självklar utgångspunkt för politik och lagstiftning, ofta i kombination med internationell solidaritet med utvecklingsländer.
Ukrainas heroiska kamp i dag för självständighet, för frihet och demokrati är ett i högsta grad levande exempel på liberal nationalism. Ukraina visar att det är hög tid för liberaler att omvärdera sin inställning och inse att även liberala demokratier är i behov av att befolkningen präglas av en gemensam nationell identitet i termer av språk, litteratur och historiska referensramar.
I Sverige har redaktionen på tidskriften Liberal Debatt anammat en liberal nationalism. I en linjetext kring Ukrainakriget slår man fast att kriget ”tvingar oss liberaler att inse att vi måste värna och stå upp för nationalstaten.” Svaret på högernationalism är inte bara globalism utan också liberal nationalism.
Den ukrainska befolkningens offervilja för landets självbestämmande berör många människor på ett särskilt sätt.