En höst för mycket länge sedan – det måste ha varit 1961 – hade vår familj besök av faster Olga. På sin hemmaplan vid Bråviken i Östergötland betraktades hon som en samhällets stöttepelare; kyrkvärd var hon och den lilla ortens småskollärarinna hade hon varit i mer än fyrtio år. Rätt sträng var hon också.
Vad skulle jag, en osäker 14-åring, köpa åt denna nyligen pensionerade, äldre kvinna i födelsedagspresent? Det var ingen liten utmaning. Nå, det fick bli en bok, det borde vara ett säkert kort, tänkte jag. Någonstans hade jag uppfattat att en äldre man, som oavbrutet rökte cigarrett med munstycke i tv, bar fluga i stället för slips och pratade i ett egendomligt högt tonläge, nyligen hade kommit ut med det som kallades memoarer. Han hette Herbert Tingsten och hans bok hade fått väldigt mycket beröm, det hade inte undgått mig.
I den lokala bokhandeln köpte jag av snälla fru Lindahl denna bok, som blev vackert inslagen av henne i det finaste presentpapperet.
Så infann sig födelsedagen. Jag gick till Olga efter skolans slut och hon satt även denna gång i gungstolen en trappa upp i det röda huset.
Mycket förväntansfull iakttog jag proceduren när hon började ta av omslagspapperet. Vad skulle hon säga om sin brorsons bokinköp?
Reaktionen lät inte vänta på sig. Hon reagerade omedelbart, tveklöst och för mig alldeles oväntat när hon såg vilken bok hon höll i sin hand. Med hög, sammanbiten lärarinneröst utstötte hon orden som jag aldrig glömmer: ”Ååh, denna förfärliga människa!”
Ingen bokpresent hade kunnat vara mera fel på min kyrkliga fasters bemärkelsedag än dessa memoarer av kyrko- och religionskritikern (med mera, med mera) Herbert Tingsten. Det förstod mitt 14-åriga jag i denna stund.
Inledningsvis upplevde jag denna aldrig glömda händelse som ett nederlag. Ett regelrätt fiasko hade jag gjort, även om det väl var ursäktligt med tanke på min ålder.
I historiens ljus ser jag annorlunda på händelsen och min faster. Hennes reaktion var äkta, hon sa utan minsta omskrivning exakt vad hon tyckte och kände. Hon hymlade inte, hon var uppriktig.
Under ett långt yrkesliv som journalist och offentlig tjänsteman, men också i andra sammanhang, har jag alldeles för sällan mött sådan uppriktighet. De förskönande omskrivningarna och de pinsamma överslätningarna har varit desto fler. De raka rören och klarspråket, som faktiskt utmärkte både Herbert Tingsten och min kyrkliga faster, har för det mesta lyst med sin frånvaro.
Till sist tillägger jag gärna att Herbert Tingstens memoarer fortfarande hör till det mest läsvärda som skrivits på svenska inom denna genre.