Det kan vara klokt att hålla tyst och inte lova något som man inte kan hålla – det som vi har sett alltför många exempel på den senaste tiden med politiker som sviker sina löften och går över till den tidigare motståndarsidan – ett både moraliskt förkastligt och allvarligt beteende. Trovärdigheten i de tidigare löftena är som bortblåst, och man kan verkligen fråga sig hur stort allvar det låg i dem.
Nej, det handlar inte om att man inte har rätt att byta uppfattning om saker och ting, men att bryta ett löfte till någon är inget att rycka på axlarna åt. Det kan man däremot göra (och till och med skratta åt), när det gäller att ta tillbaka sina tvärsäkra uttalanden om vad man aldrig skulle kunna tänka sig att göra i sitt liv, sånt som inte betyder något för någon annan. Ju tvärsäkrare man är, desto roligare har andra åt att man ändrar sig, och är man inte helt humorbefriad skrattar man åt tvärvändningen själv. Eller rycker på axlarna.
Själv var jag på nittiotalet en av de största motståndarna till datorer i skolan. Vad skulle de vara bra för? Internet existerade inte i min föreställningsvärld, och våra nya skrivmaskiner kunde minsann radera felskrivningar, så det så. Men det tog inte lång tid, innan jag hade ändrat uppfattning utom i ett hänseende: jag kunde (och kan) inte acceptera att böcker och det pedagogiska samtalet skulle ersättas av självständiga elevarbeten helt baserade på digitala källor. Men visst har möjligheterna till en varierad undervisning breddats med hjälp av den där tekniken, som jag kategoriskt lovade att aldrig använda!
Under trettio år var mitt hår långt och var en viktig del av min självbild, men strax innan jag fyllde femtio kapade jag av det till en, som jag tyckte, mer lämplig femtioårspage och tänkte att jag aldrig mer skulle ha långt hår. Men nu är jag långhårig igen – en effekt av pandemin, för när jag inte kunde gå till frisören, fick håret växa. Med tiden blev det så långt att jag kunde sätta upp det, och det är ju sagolikt bekvämt! Ingen fön, inget jox, bara att tvätta och torka och sno ihop till en knut. Och numera ser jag ut som jag igen!
Den kanske mest remarkabla svängen i mitt liv måste nog ändå vara den från vinterhat till vinterbad, från att under ett trettiotal år ha gett vinterhatet ett ansikte till att ha blivit en passionerad vinterbadare. Även denna förändring är pandemirelaterad, då vi för två år sen bara fortsatte bada på hösten; något roligt skulle vi väl ha när vi inte kunde umgås med andra på ”normalt” sätt. Och vintern fick en mening! Numera välkomnar jag kylan, då baden bara blir härligare ju kallare vattnet är, jag längtar efter isvaksbaden, och jag omfamnar snön som ger en extra dimension åt baden. För tre år sen – vinterbad? Aldrig i livet!
Och nu? Ja tack. Gärna och ofta!