Niklas Lehresjön: "De som dricker får vara med och betala samhällskostnaderna”

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
"... alkoholens årliga samhällskostnader bara i Värmland är 3 miljarder kronor medan dess samhällsnytta i form av konsumentöverskott endast utgjorde 173 miljoner kronor", skriver Niklas Lehresjön.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Regeringens budget inför 2023 är på många sätt en kompromiss utan större strukturella förändringar. Det är utmärkt att man gör det mer lönsamt för pensionärer att jobba längre och att satsningar på förebyggande arbete, skola och socialtjänst görs. Utmärkt är också att det nu finns en bred enighet om att höja skatt på alkohol, även om höjningen är på tok för låg.

Till följd av inflationen har alkoholskatterna successivt sjunkit under lång tid och med tanke på de enorma samhällskostnader som följer av alkohol är det inte mer än rätt att de som nyttjar drogen i högre grad är med och bidrar. En utredning gjord av Ramboll strax före pandemin visade att alkoholens årliga samhällskostnader bara i Värmland är 3 miljarder kronor medan dess samhällsnytta i form av konsumentöverskott endast utgjorde 173 miljoner kronor, det vill säga mindre än sex procent av kostnaderna. Så kan vi inte fortsätta att subventionera drickandet. Folk som vill ta ett glas vin till maten eller en cognac till kaffet ska förstås få göra det, men väljer man att dricka är det också rimligt att man i högre grad bidrar till drickandets samhällskostnader.

På strukturell nivå finns stora utmaningar kvar, skapade av tidigare regeringar som sedan årtionden i allt för hög grad fokuserat på starka väljargrupper snarare än långsiktiga strukturer.

Med inflationstal som vi inte sett på flera decennier – både i Sverige och globalt – är det ingen överdrift att svenska hushåll påverkas och i vissa fall dramatiskt. Samtidigt måste vi jobba mot ett samhälle där den enskilde individen tar ansvar och agerar långsiktigt. Privathushållens accelererande skuldsättning är det många som varnat för under lång tid och det är sannolikt just räntekostnader som kommer att vara den riktigt kännbara utmaningen för många hushåll. Alltför många har undvikit att lyssna på varningarna och i stället stuckit huvudet i sanden. Medicinen som krävs mot inflationen är besk. En hel generation har vant sig vid att värdestegringar på bostäder jämte reallöneökningar löser problemen åt dem, ett farligt minfält att vistas på. Nu gäller det att inte politiken faller till föga och kortsiktigt går in och sätter marknadsmekanismer ur spel. Det riskerar att förvärra utfallet ytterligare.

Vi behöver trygghetssystem och hjälp till människor som tappat fotfästet och inte klarar av sin vardag. Det är å andra sidan inget argument för att staten vid varje situation ska gå in och agera förmyndare åt den breda medelklassen. Marknaden reagerar snabbt – politiken ofta långsamt. Därför bör spelreglerna vara långsiktiga och förutsägbara. I annat fall riskerar staten att förvärra konjunktursvängningarna i stället för att mildra dem. Jag vill våga hoppas på ett renare skattesystem, avskaffande av regleringar som inte fungerar snarare än införande av nya; en politik som främjar ansvarstagande hos varje individ. Vågar vi lyfta blicken längre än till nästa mandatperiod, då är det möjligt.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Karlstads-Tidningens politiska linje.