Maria Bäcklund: ”För vems skull gör vi saker?”

Krönikor
PUBLICERAD:
”I år tände jag och min son en brasa och satt i soffan och pratade lite om hans morfar. Det var kvalitetstid och det var ett hedrande av min pappas minne som jag tror att han hade föredragit alla dagar i veckan framför att stå och trängas och göra något bara för att det är så det ska göras och helt utan eftertanke”, skriver Maria Bäcklund.
Foto: Janerik Henriksson/TT

Veckan som gick var det höstlov. Höstlov för mig när jag var barn innebar en vecka hos min mormor och morfar. Ja, de flesta loven innebar faktiskt det. Jag älskade de där loven. Att få vara där, bli bortskämd och bara göra saker jag ville. Det var lov på riktigt. I år sammanföll höstlovet med min barnvecka. Jag arbetar själv på skola och under höstlovet har vi konferens i två dagar där vi planerar nästa års verksamhet. Med min egen erfarenhet av att vara hos mina morföräldrar på loven har jag tidigare känt att jag ger min son en gåva när han får vara hos sin mormor. Att han får vara hos någon som har all tid i världen och inte tjatar. Men nu, när jag inte längre har sonen hos mig varje vecka, blev det mer kännbart. Jag fick dåligt samvete för att jag under min barnvecka lät honom sova borta. I ärlighetens namn handlade det bara om två nätter som jag inte sov med honom, men det kändes som en evighet.

Helgen som gick var det allhelgona. En helg att hedra våra avlidnas minne. Förra året åkte jag till minneslunden och tände ett ljus för min pappa som hade gått bort tidigare under året. Det kändes som rätt sak att göra. Det är en särskild upplevelse med alla ljus på en kyrkogård under allhelgonahelgen och det kändes också viktigt att visa den traditionen för min son. Det som också kändes var trängsel och stress över att stå i vägen för andra människor som också ville tända ljus för sina nära. Jag hade ändå tänkt göra det även i år, men det skulle under helgen också bjudas på uppskjutet födelsedagsfika och det var en hockeymatch som skulle ses och det var viktigt med kvalitetstid med sonen och var någonstans mellan allt skulle jag hinna klämma in ett besök på kyrkogården?

Som så ofta när jag behöver stöta och blöta saker pratade jag med min mamma. Vi började resonera kring för vem vi gör saker egentligen? Visst att det är otroligt fint och stämningsfullt på kyrkogården. Men att hedra minnet av min pappa, det gör jag nog i ärlighetens namn bättre hemma. Där jag kan tända ett ljus och i lugn och ro hedra hans minne. Så i år tände jag och min son en brasa och satt i soffan och pratade lite om hans morfar. Det var kvalitetstid och det var ett hedrande av min pappas minne som jag tror att han hade föredragit alla dagar i veckan framför att stå och trängas och göra något bara för att det är så det ska göras och helt utan eftertanke.

Ibland är det viktigt att stanna upp och fundera över varför vi gör saker. För vems skull vi får dåligt samvete? Min son hade fantastiska dagar hos sin mormor. Att se hur mycket han tycker om henne gör mig varm ända in i själen. Då finns det ju inget att ha dåligt samvete över.