”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.” Orden är Karin Boyes i dikten "I rörelse" och känns för mig helt aktuell, där jag sitter på ett tåg i Sydtyskland denna mörka regniga morgon. Jag är inne på näst sista dagen av mitt drygt två veckor långa reseäventyr med tåg. Först var det systern och jag som åkte till vår tredje syster i Italien, som vi inte har kunnat träffa på flera år på grund av pandemin. Vi är inte unga längre; den ena efter den andra i vår familj och vår bekantskapskrets faller ifrån, och det börjar kännas bråttom att få ses. Ännu en gång. Innan det är för sent.
Under den andra delen av resan fick jag sällskap av min make, och systern reste hem. Det har varit två fantastiska veckor, och själva resandet har bjudit på en mängd roliga och intressanta upplevelser med övernattningsstopp i så skilda städer som München, Bologna och Basel. Dagarna vid Adriatiska havet med mina systrar bjöd på familjeliv, havsbad, långsamma strandpromenader och en storartad utsikt med fullmåne över havet från vår hotellbalkong, och veckan i Rom var naturligtvis så härlig som bara en vecka i Rom kan vara – allt serverat på en bricka med högsommarvärme.
Vi har varit i Rom många gånger, maken och jag, och genom åren skaffat oss en del favoriter i den eviga staden. Det är restauranger med romersk mat som oxsvansragu, saltimbocca, guanciale (lufttorkas griskind) och den otroligt goda lokala grönsaken puntarelle i en dressing med sardeller. Det är Santa Sabina, en kyrka med ett fantastiskt ljus och gudomlig rymd – helt olik de överlastade och i mitt tycke smaklöst pråliga kyrkor, som Rom vimlar av. Det är favoritstadsdelar lite utanför de mest frekventerade turiststråken, exempelvis Testaccio med Roms enda pyramid, ett antikt berg av krukskärvor, riktigt bra restauranger, roliga färgglada matmarknader och den melankoliska ickekatolska kyrkogården där poeter som Shelley och Keats vilar.
Men den här gången är det något som har skavt, något som har gjort att vi har känt skam över vår svenska tillhörighet. Med förfäran har vi följt den nya regeringsbildningen och Tidöavtalet. Miljödepartementet skrotas, statsministern yrar om Sverige som ett i stort sett fossilfritt land, det finns planer på att fängelsedömda ska avtjäna sina straff utomlands, det är visitationszoner och det är mycket prat om att människor ska kunna utvisas på grund av bristande vandel – oklart vad som egentligen menas med det. Prostitution och missbruk nämns som exempel; jag ryser av obehag inför den människosyn som ligger bakom resonemanget. Och jag skäms över att vara svensk till och med i ett land som just har fått en likartad regering.
En mörk skugga har fallit över vårt land. Den föll också över oss, där vi var. Tungt och obarmhärtigt.