Tim Sterner: ”Ett fall av… tegelsjuka?”

Vård & omsorg
PUBLICERAD:
”Vi har laddningsbara batterier, men med tiden dräneras de allt snabbare och behöver laddas oftare”, skriver Tim Sterner.
Foto: Yvonne Åsell/SvD/TT

I slutet av december 2019, när vi låg på neonatalen med vår nyfödde son, började medierna rapportera om ett nytt virus i Kina. Då fanns det ingen tanke på att det skulle bli en global pandemi. Men nästan exakt tre månader senare höll vår dåvarande statsminister Stefan Löfvén ett tal till nationen på grund av det nya hotet.

I två år och nio månader lyckades vi undvika det. Men för drygt tre veckor sedan åkte vi dit. Det är en bedrift att vi höll oss fria så länge. Det var väl bara en tidsfråga.

Jag har precis kommit tillbaka till kontoret efter två veckors distansarbete. Jag önskar att jag kunde påstå att jag återvänt med ett skärpt sinne och förnyad energi, men så är tyvärr inte fallet. Efter en och en halv vecka med feber är kroppen ganska trött. Den har jobbat hårt. Hostan har också varit oerhört utmattande.

Trots omständigheterna har jag dock haft turen att vara på benen och orka jobba hemifrån. Annars hade jag nog blivit skogstokig. När man bor i lägenhet i ett ganska tätbebyggt område så kanske man inte per definition kan få lappsjuka, men något liknande. Tegelsjuka?

När man efter pandemin väl har vant sig vid att ha en arbetsplats att gå till så är det väldigt svårt att ställa om tillbaka. Hemmet är inte längre associerat med arbete. Så det krävs en mental omställning för att kunna finna fokus.

Men det är inte så synd om mig. Jag tycker mer synd om sonen som precis hade tillfrisknat från en förkylning och efterföljande öroninflammation. Samma dag som han tog sista dosen penicillin började han få hosta. Morgonen efter testade min fru positivt för covid.

Så febertermometern har gått varm i någon månad. Jag bytte nyligen batterierna i den. Jag önskar att det var så enkelt med oss människor. Att bara byta batterier och köra vidare. Men tyvärr fungerar vi inte så.

Vi har laddningsbara batterier, men med tiden dräneras de allt snabbare och behöver laddas oftare. Till slut går de inte ladda längre. Då får man i stället vara kopplad till ett uttag med sladd. Fan vad tragiskt det lät. Men tyvärr är det en sorgligt korrekt liknelse. Inte minst kopplat till covid.

Jag tänker på alla de som insjuknade innan vaccinen kom och innan mutationerna gjorde sjukdomen lindrigare för de flesta. När IVA var överbelastat med människor som behövde kopplas till respirator. Adam Alsing var en av dem. Efter en vecka gav kroppen upp. Sedan fanns det de som inte kopplades till respirator utan i stället gick bort i sömnen hemma. Min frus kusin var en av dem.

Vi känner alla någon som drabbades hårt under den första tiden. Jag är väldigt tacksam för att jag fick det nu. Med tre vaccindoser i kroppen och när viruset är lindrigare. Annars hade det kanske slutat annorlunda.