Anders Ajaxson: ”Värdet som bara ökar med åren”

Krönikor
PUBLICERAD:
Ransäters kyrka.

Vårt behov av sammanfattningar och summeringar ökar stadigt med stigande ålder, helt naturligt. I bra många år har jag haft ett intresse för sådant. När jag i slutet av mitt yrkesliv hos Landstiget i Värmland föreslog att en historik skulle skrivas om de då gångna 150 åren (1862–2012), var ingen emot detta. Politikerna sade enhälligt ja.

Manne Ståhl, denna tidnings mångårige chefredaktör, hade gjort ett mäktigt förarbete genom boken ”Ett landstingssekel”, som behandlar de 100 första åren. Alltså behövde vi ”bara” berätta om de återstående 50 åren, i stort sett.

Det ankommer inte på mig, den huvudansvarige redaktören tillsammans med Staffan Svanqvist, att recensera innehållet i utgåvan ”Vårt LiV” (2013). Snygg blev den i alla fall tack vare den grafiska formgivaren Tin Wigelius.

Den mottogs tyvärr av ett ringa intresse. Varför? Något spelade det väl in att bara en dagstidning (Säffle-Tidningen) recenserade den, så reklamen i medierna var blygsam. Kanske var volymen avskräckande stor med sina närmare 500 sidor, därtill i ett bokformat modell större?

Trösten är i alla fall att värdet av en historik bara ökar med åren. Detta konstaterar jag på förekommen anledning. Nyligen var jag nämligen inblandad i 350-årsfirandet av Ransäters kyrka; såväl av den ursprungliga kyrkan från 1672 och dess ”påbyggnader” som av den exteriört välliknande kyrka som uppfördes efter branden 1983.

Vårt förarbete underlättades stort av en guldgruva från 1944. Då publicerades ”Ransäter och Munkfors – en sockenbeskrivning i historisk framställning”, med Ransäters hembygdsförening som utgivare och folkskolläraren Nils Helger som författare. Denne energiske lärare och skåning var verksam på Lidingö när han tog på sig den krävande uppgiften.

En mycket stor del av denna bygdekrönika ägnar han just Ransäters kyrka och dess centrala roll i bygden. Också skolan var ju på den tiden – och långt in i 1900-talet – kyrkans ansvar. Den mångsidige prästen B. R. Piscator, ett sällan skådat original som alltid kom försent till allt han höll på med (inklusive gudstjänsterna) och som dessutom var sjukligt förtjust i långa ord (!), var tidigt ute med att starta en skola i bygden; ett drygt decennium före 1842 års obligatorium fick Ransäter sin skola.

Förr var kyrkliga högtidligheter runt om i stiftet en given sak att delta i för stiftets biskop. J A Eklund var både med på 250-årsjubileet 1922 och i invigningen av den utbyggda kyrkogården i Ransäter på 1930-talet. Han var, lika självklart, med och invigde tvillingkyrkorna i Munkfors och Forshaga 1920 och 1921.

I vår tid har stiftets biskop valt bort sådant. Det tycker jag är både märkligt och trist, faktiskt.