Bokprat: Två lästips - författare med kärlek till de små detaljerna

Nu har jag läst Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnahs bok "Den sista gåvan" och Malin Haawinds "Och havet gav igen". Båda berättarna tar god tid på sig. De slarvar inte fram sina gestalters öden.

Jag blev rådd att börja läsningen av Gurnah med en av hans senare böcker på svenska, "Den sista gåvan". I inledningen möter vi en äldre färgad man i England, Abbas, som med nöd och näppe lyckas ta sig hem efter jobbet. Väl hemma faller han ihop innanför ytterdörren, drabbad av en diabeteschock. Finns det diabetes i familjen? Det undrar läkaren som först undersöker honom, men varken hustrun Maryam eller barnen vet något om Abbas familj eller uppväxt. Han har varit en god make och kärleksfull far, men han har aldrig berättat något om sitt liv innan han träffade Maryam.

Sakta börjar minnen trägna sig på i Abbas omtöcknade sinne och allt eftersom sipprar episoder om hans uppväxt i Zanzibar fram, men hela bilden får vi först sent i berättelsen. Författaren tar sig också god tid att förklara vem Maryam är och vi får även följa de vuxna barnens liv i dagens England.

Det slog mig flera gånger under läsningen att vi vet så lite om människorna vi möter och att vi trots våra yttre olikheter har så mycket gemensamt. Hur viktigt det är att vi behandlar varandra med värdighet. Boken är trots det långsamma berättandet mycket fängslande. Den är lättläst och väcker lust till vidareläsning av Nobelpristagaren.

Malin Haawind gjorde succé för något år sedan med "De kom från öar", kärlekshistorien mellan Dagmar från Slite och sjömannen Holger från Skärhamn.

Nu har fortsättningen om deras liv kommit, "Och havet gav igen". Det har hunnit bli 1950-tal. Dagmar och Holger har gift sig och bosatt sig i Skärhamn. Allt är väldigt nytt för Dagmar som saknar sitt Gotland, men hon har vänliga svägerskor som gör allt för att hon ska finna sig till rätta som sjömanshustru. Däremot har Dagmar svårt att förlika sig med sin svärmor, Ethel, som de delar hus med. Ethel är nyfiken och vill lägga sig i.

Haawind beskriver målande ett hemmafruliv på 50-talet. Dagmar är duktig och sköter hemmet perfekt och lider när hon inte orkar med allt när de två barnen är små. Holger är en kärleksfull far och make när han är hemma. Men långa tider är han borta. Småbarnstiden går över. Livet börjar kännas lite långsamt. Dagmar klarar av det mesta, men känner sig instängd. Hon vill vara duktig, hon vill ha kontroll och det mesta kan hon kontrollera utom den smygande oron som växer sig allt större: Holgers tilltagande drickande.

Oron gnager på Dagmar medan omgivningen tiger och bortförklarar, tills det en dag inte går längre. De måste byta miljö. Holger måste bort från sjön. Haawind gestaltar verkligen Dagmars oro, låter den växa och ta tid. Vi vet redan att hon kommer att berätta vidare och i sista delen i trilogin får vi veta hur det går för Dagmar och Holger efter flytten.