Vi hade ju tänkt göra den där tågresan till Rom och Sicilien i september för två år sedan för att fira makens inträde i pensionärernas underbara värld, men vi fick ställa in. Det mesta ställdes in. Det var inte mycket som var möjligt längre – allra minst att resa och definitivt inte till Italien, där till råga på allt en av mina systrar bor, vilket naturligtvis ledde till mycket och stark oro för henne och hennes familj. Men de, liksom vi, överlevde den nya pesten, och nu är det äntligen – efter fem sprutor och en genomlevd covidomgång – dags för min första utlandsresa på flera år. Med tåg förstås, för flyg är (hoppas jag) överspelat för min del och något jag bara kommer att ta till i yttersta nödfall.
Min allra första utomnordiska resa gick till just Italien. Med tåg. Pappa hade fått ett fackligt resestipendium med boende i den nyöppnade semesterbyn Riva del Sole i södra Toscana, och det blev därigenom möjligt för honom att bjuda sina tre döttrar på en helt sagolik upplevelse. Något år senare kom den stora flygcharterboomen, och det var ju också helt fantastiskt. Då. De första åren. Men det var ju inte som att resa med tåg, inte som att resa på riktigt. Att flyga är mer att fraktas än att resa och numera mest en plåga – med köer och väntan och otrevliga säkerhetskontroller – för att inte tala om de svårläkta klimatavtryck vi lämnar efter oss.
Under årens lopp har det blivit flera tågresor genom Europa; för det mesta har det gått väldigt smidigt och gett mig många härliga upplevelser. Under den enda tågresa som inte gick som förväntat hade jag sällskap med min då tolvåriga dotter, och eländet började med lokfel redan i Halland. Det hela utvecklade sig till en kamp mot klockan och massor av improvisationer med nya tåg och kånkande på bagage (före rullväskans tid, åtminstone i vår familj) uppför och nerför trappor vid olika färjelägen. Till slut hittade jag (på Tysklandsfärjan!) vårt tåg och vår sovvagn, och vi kunde pusta ut. Nästa dag fortsatte emellertid strulet, men våra dyra platsbiljetter kom att gälla på andra tåg också. Efter en fantastisk månad i Italien blev hemresan precis så underbar som vi hade hoppats. Och jag hade gett min dotter samma fina upplevelse som jag själv hade fått av min far 30 år tidigare!
Nu är vi redo för Italien, maken, systern och jag; det blir en kombination av släktträff och Romäventyr. Vi tänker njuta av det italienska köket och den eviga staden och kanske ett dopp eller två i Adriatiska havet. Att resa med tåg tar tid, det är dyrt och inte alltid så himla bekvämt, men vi räknar med många både spännande och vackra upplevelser och tid att njuta av landskapets växlingar och tungomålens förändringar. Det gäller att passa på medan det är möjligt; plötsligt kan det vara för sent. Så nu drar vi!