Tim Sterner: ”Växa med uppgiften”

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
”När min son får förtroendet att bära bort sin tallrik och ställa undan stolen efter sig så växer han som människa”, skriver Tim Sterner.
Foto: Larsen, Håkon Mosvold

Det känns som att jag borde kommentera det politiska läget, men jag orkar faktiskt inte. För ett ögonblick vill jag blunda för allt det stora och fokusera på det lilla. Som till exempel att sonen efter bara några dagar på förskolan nu plötsligt bär tallriken till diskbänken och ställer in stolen efter sig. Vad är detta för svart magi?

Att se honom växa både fysiskt och psykiskt gör mig väldigt stolt. För det är faktiskt något han gör på egen hand. Givetvis med stöd från andra. Men det är han som gör det. Morpheus i The Matrix talade som en sann pedagog när han sa”I can only show you the door. You’re the one that has to walk through it”. Det är ju så det fungerar. Man kan få stöd, men i slutändan är det bara en själv som har makten att åstadkomma resultatet. Skrämmande nog.

Som vuxen slår det en stundtals som en skåplucka i skallen. Det faktum att man ensam bär ansvaret över sitt liv. Det finns ingen stuntman som kan ta smällarna. Tyvärr ger vi oss själva ganska mycket stryk både fysiskt och psykiskt. Det är viktigt att ta hand om kroppen och själen. Vi måste bli snällare mot oss själva, och mot varandra också för den delen. Men allt börjar med oss själva.

Jag skulle nog kunna beskriva mig själv som en före detta pessimist. Jag såg alltid hinder i stället för lösningar och var alltid ganska negativ.

Jag vet inte riktigt var brytpunkten uppstod. Jag vet inte om förvandlingen skedde successivt eller över en natt. Jag vet bara att jag numera inte har ett negativt utgångsläge. Jag ser oftast lösningar i stället för hinder.

Jag tror att det handlar mycket om hur jag ser på mig själv. Jag var inte särskilt nöjd med mig själv och min tillvaro. Det färgade naturligtvis även av sig på hur jag såg på allt runt omkring mig. Jag såg allt genom linser som var grumliga av negativitet.

Att få känna sig bra är oerhört viktigt. När min son får förtroendet att bära bort sin tallrik och ställa undan stolen efter sig så växer han som människa. Han känner att han är kompetent och kan åstadkomma saker på egen hand. Det bidrar till en positiv livssyn. Om han däremot konstant hade blivit hämmad och intalad att han inte klarar av saker så hade det givetvis präglat hans syn på sig själv och allt runt omkring. Om man känner sig oduglig så är det svårt att få en positiv livssyn och bli inspirerad till att göra en positiv utveckling.

Jag är stolt över att få följa hans utvecklingsresa och se hur han växer för varje situation han tar sig an. Det här lägger grunden för vem han blir som människa.

No pressure, för pedagogerna och oss som föräldrar. Han ska ju bara bli en vettig röstberättigad samhällsmedborgare som kan påverka landets riktning. Ingen stor sak.