Konflikten mellan konservatism och liberalism var tydlig under förra seklets första hälft och den kommer nu åter i dagen. Moderaterna, som själva kallar sig liberalkonservativa, kommer i regeringsförhandlingarna att få bekänna färg.
Sverige behöver en ny regering och Sverige behöver liberalism. Samtidigt behöver i nuläget en ny regering släppas fram av SD, ett uttalat nationalistiskt parti som ivrar för auktoritär och repressiv politik och som på de flesta sätt är liberalismens huvudmotståndare. Att SD i sin ekonomiska politik dessutom direkt verkar vilja motverka arbetslinjen och liberal ekonomisk politik, det gör konfliktytorna än fler och riskerar urholka statsfinanserna.
Oavsett om Liberalerna kommer att sitta med i regeringen eller bara ”trycka gult” känns det tryggt att partiets landsmöte tydligt talat om var de röda linjerna går. Repressiva förslag som anonyma vittnen, visitationszoner och tiggeriförbud är också exempel på frågor som Liberalerna tydligt avvisat. Klokt, särskilt som de åtgärderna inte går att genomföra utan att diskriminera och sannolikt äventyra rättssäkerhet. Lika tydligt var Liberalernas landsmöte med att partiet står upp för asylrätten, såväl för konventionsflyktingar som för kvotflyktingar. Jag litar på att Liberalerna i regeringsförhandlingarna håller kursen och hellre lämnar förhandlingsbordet, än att de på något sätt överträder landsmötets beslut. Låt SD rösta på Liberalernas förslag där samsyn finns – förhandla inte med dem. Vare sig direkt eller via o(M)bud.
Frågan är bara om också Moderaterna, som det största regeringspartiet, orkar hålla den liberala fanan tillräckligt högt i förhandlingarna? Och att de inte låter den halas under påtryckning från auktoritärt konservativa och nationalister. Sverige behöver en samlande liberal regering som minskar polarisering, som står upp för rättssäkerhet och som löser samhällsproblem men utan att äventyra demokrati, internationella relationer och minoriteters skydd. En regering som förstår att repressiva förslag inte löser samhällsproblemens orsaker. Det förebyggande arbetet är det centrala. Åtgärder för integration, tillit och trygghet är helt avgörande.
Socialdemokraternas domedagsprofetior och förmaningar ekar tämligen falskt, så länge deras eget enda alternativ är att de själva till varje pris får sitta i maktens nav. Valrörelsens hätska debatter behöver nu följas av dialog och aktivt letande efter minsta gemensamma nämnare. Det finns en bred majoritet i riksdagen för liberal demokrati, internationell solidaritet, fri kultur på yttrandefrihetens grund och för en säkrad rättsstat. Låt oss hoppas att också de ivrigaste förespråkarna av bipolär blockpolitik aldrig låter makten berusa omdömet och faller till föga för krafter som vill äventyra de värderingarna; och det oavsett parti. Även om Liberalerna är en nyckelspelare som likt förr lär få ta ett oproportionerligt stort ansvar krävs nu ansvarstagande även i de två statsministerkandidaternas partier.