Min senaste krönika handlade om att jag fick covid. Den här krönikan ska verkligen inte handla om sjukdom, men jag måste ändå börja där.
Jag fick vara på jobbet en vecka innan det blev dags för den klassiska skolstartsvabben. Barnet hade en förkylning som jag med nedsatt immunförsvar efter covid-pärsen självklart sög åt mig som en svamp. Jag hade redan fått nog av att klättra på väggarna av rastlöshet, så jag behövde hitta något att sysselsätta mig med snarast möjligt. Behovet av att producera något och få känna sig duktig växte. Var stundtals lite frusen om fötterna och insåg att jag ju så klart behövde tofflor.
Fram åkte mormors pärm med stickbeskrivningar. Jag har fått äran att förvalta både hennes pärm med stickbeskrivningar och hennes receptpärmar. Jag är så glad att jag har dessa i min ägo, båda fyller mig med en känsla av värme. De är ju mormor!
I pärmen hittade jag exakt vad jag sökte, mängder av utrivna uppslag ur gamla veckotidningar med beskrivningar av både stickade och virkade tofflor. Dags att bege sig ner i förrådet på garnjakt! Jag har en plastback fylld med diverse garner som aldrig verkar komma till användning. Perfekt att göra tofflor av!
Valde ut några garner som skulle passa fint. Upp till lägenheten för att plocka fram stickor och börja sticka. Insåg att jag inte hade stickor i rätt storlek. Ner i förrådet igen till tygkassarna med påbörjade projekt för att se om någon av dessa innehöll stickor av rätt storlek.
De påbörjade projekten är många och det visade sig att inte mindre än två av tygkassarna innehöll stickor av rätt storlek. Det ena projektet är mönsterstickade rutor som när de blivit tillräckligt många ska stickas ihop till en filt. Ett projekt som jag faktiskt fortfarande tänker att jag ska slutföra någon gång. I den andra kassen hade jag ett dåligt samvete som jag levt med i så många år att jag inte vill tänka på det. En stickad tröja som jag av outgrundlig anledning fick för mig att jag skulle sticka i akrylgarn. Insåg att även om jag skulle sticka klart den så kommer jag inte använda den.
Det finns en orsak till att det ligger ett bakstycke och ett halvt framstycke som aldrig blir klart. Det blev ändå ett rådgivande samtal till mamma innan jag vågade, men till slut repade jag upp det dåliga samvetet.
Nu har det gått två veckor och jag har fortfarande inte känt någon ånger. Jag har snarare känt lättnad, så jag antar att det var rätt beslut. Däremot verkar jag ha startat toffelfabrik, är inne på fjärde paret nu, och efter det upprepade dåliga samvetet lider jag verkligen ingen brist på garn att sticka av.