Karlstads centralstation har en lång historia.
Terese Myrin är kulturmiljöspecialist och har fått i uppdrag av Karlstads kommun att kartlägga markbeläggningen framför stationen.
Byggnaden och en del av platsen framför är skyddad som byggnadsminne. Nu när nya resecentrum ska byggas är det mycket att ta hänsyn till för att länsstyrelsen ska ge tillstånd att ändra i miljön.
– Det är ett komplext projekt med många aktörer. Det har varit lättare för mig som fått fokusera på en liten del, säger Terese Myrin.
Den begränsade omfattningen av kartläggningen ger också möjlighet till fördjupning och nya insikter:
– Genom att titta på markbeläggningen över tid kan man utläsa hur Karlstad utvecklats som stad, som genom ett titthål, säger Terese Myrin.
Mycket grönska
– Jag blev begeistrad när jag såg de äldsta bilderna från platsen, fortsätter hon. De första åren var det bara grus på Hamngatan. Sedan belades området med kullersten och kring år 1920 byttes den ut mot huggen gatsten, som kallas för "knott". Stenarna är huggna i Bohuslän.
– Något som också är påfallande är hur grönt och lummigt området kring järnvägsstationen var förr. SJ hade egna trädgårdsmästare som anlade en järnvägspark öster om stationen utmed spåren. Dels skulle parken vara vacker, men träden skyddade också omkringliggande byggnader mot brand. När järnvägsstationen invigdes år 1869 hade man den stora branden 1865 i färskt minne. Då brann 95 procent av Karlstad ner, säger Terese Myrin.
Anpassning till bilismen
Området kring stationen var från början en öppen plats där hästdroskor och fotgängare hade gott om svängrum. Hamngatan kantades av trästaket som omgav mindre byggnader innan de stora stenbyggnaderna gjorde entré och hotellen Kung Carl och Drott välkomnade resenärerna mitt framför stationen.
Detta passade tidens ideal som utgick från SJ:s chefsarkitekt Adolf Wilhelm Edelsvärd. Han menade att stationshuset skulle ses i sitt sammanhang och utgöra en monumental byggnad i staden. Bilens intåg, efter hans tid, förändrade behoven.
– Från 1930-talet ser vi att de första refugerna kommer vid taxistationen, som står på samma plats än i dag. Refugerna leder den motordrivna trafiken och skyddar fotgängare. När medelklassen får tillgång till bil under 1950- och 1960-talen ser vi hur grönskan gradvis försvinner och parkeringsplatserna blir fler. Av- och påstigningszonen framför stationen delas av helt från Hamngatan med refuger.
Hållbarhetsaspekter
– Förutom kulturhistoriska hänsyn behöver man också väga in hållbarhetsaspekter när man ändrar i en miljö, berättar Terese Myrin. Man bör ta tillvara det material som finns om man kan göra det på ett bra sätt.
– När man planerar en förändring bör man sortera ut vad det är konkret som är kulturhistoriskt värdefullt. För Karlstads centralstation är det till exempel dess placering i förhållande till staden, dess funktion som stationshus och att platsen framför är stenlagd.
Blickar framåt
– Jag tycker att det är viktigt att blicka framåt i en sådant här projekt, säger Terese Myrin. Det kan finnas flera historiska lager som är intressanta att bevara, men man får också se till byggnadens funktion. Hus ska användas! Annars förfaller de och får rivas av den anledningen. Jag tycker att det är viktigt att huset får fortsätta att användas som stationsbyggnad efter 150 år.
Skapar tillhörighet
Hon upplever att många nya Karlstadbor är intresserade av stadens historia.
– Ju mer man vet om en plats desto intressantare blir den. Att ha kunskap om sin boendemiljö skapar också tillhörighet även om man inte är uppvuxen här från början.