Bokprat: Historien bakom skurhinken – gripande och välskrivet!

Nina van den Brinks biografi över Maja Ekelöf, "Jag har torkat nog många golv", är stark och gripande och det är också Chris Whitakers spänningsroman, "Slutet blir vår början". Den ena bygger på ett verkligt öde medan den andra är en påhittad historia, en bearbetning av ett trauma, men båda böckerna skildrar människor med tuffa livsvillkor.

Nina van den Brink berättar inledningsvis om impulsen som fick städerskan i Karlskoga, Maja Ekelöf, att samla sina anteckningar, noveller och insändare sedan flera år tillbaka, och skicka in dem till förlaget Rabén&Sjögren som utlyst en tävling om Sveriges bästa politiska roman. Mot alla odds vann Maja Ekelöf tävlingen och hennes roman Rapport från en skurhink, som kom ut 1970, blev en stor framgång för förlaget.

Boken förändrade också Majas liv, fast egentligen inte. Innerst inne kände sig Maja Ekelöf inte förändrad. Hon bodde kvar i sitt lilla hus, umgicks med samma gamla trogna vänner, blev ännu radikalare i sina politiska åsikter. Hon blev en röst som hördes. Hon gjorde nya bekantskaper som Sara Lidman, Birgitta Ek och inte minst Tony Rosendal som inspirerade henne och sedan nästan spårlöst försvann ur hennes liv. Det är spännande att läsa vad som skedde under de första åren efter utgivningen av hennes bok och efterföljaren, "Brev", från 1972. Men det som grep mig mest i boken var beskrivningen av Maja som person. Skildringen av hennes uppväxt, äktenskapet och det oerhörda slitet för att få livet att gå ihop. Cykelturerna på natten för att dela ut tidningar. Flyttstädningen som hon åtog sig, höggravid med det femte barnet. Den evinnerliga trappstädningen. Hur hon övernattade i ett sjukhusbadkar för att kunna vara nära sonen Ola som låg inlagd. Närheten till alla de fem barnen. Glädjen när hon återupptäckte läslusten och lusten att förkovra sig. Och hennes tankar om det hon läste. Läs van den Brinks bok!

Författaren Chris Whitaker blev knivhuggen när han (kanske) 2017 vägrade att låna ut sin telefon. Det blev en traumatisk upplevelse. I en självhjälpsbok fann han rådet att skriva av sig, att skapa en person som var så olik honom själv som möjligt. Det blev Dutchess, den trettonåriga huvudpersonen i boken "Slutet blir vår början".

Jag var övertygad om att britten Whitaker var amerikan, för det är en väldigt amerikansk historia han berättar. I det lilla samhället i Kalifornien råder en deprimerad, trött stämning. Huvudpersonerna i boken lider fortfarande av följderna av en trafikolycka trettio år tidigare då en liten flicka blev överkörd. Nu har förövaren, Vincent King, suttit av sitt straff och kommit hem och det blir oroligt i staden. Vad ska han hitta på? Dutchess mamma som var hans flickvän, har två barn med andra män. Hon älskar sina barn men klarar inte av att sköta vare sig själv eller dem. Det har blivit Dutchess uppgift att till varje pris skydda sin lillebror Robin. Och hon strider; mot skolkamraterna som försöker mobba henne, mot socialtjänsten som vill omhänderta barnen, mot grannarna som ser ner på dem. Sin ende vän har hon i poliskommissarien Walk, han som lämnade över sin bästa vän Vincent till rättvisan då, för 30 år sedan.

Detta är en bladvändare, en av de bästa deckare jag läst på sista tiden. Jag måste erkänna att jag grät en skvätt på slutet av båda böckerna.