Tim Sterner: ”Att kunna acklimatisera”

Krönikor
PUBLICERAD:
"Jag önskar att fler skulle våga kasta sig ut och försöka förbättra tillvaron. Vi tillbringar alldeles för mycket tid åt jobb för att vantrivas”, skriver Tim Sterner.
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Andra veckan efter semestern känns som tjugoandra. Varför är det alltid enklare att acklimatisera sig till att börja jobba än det är att acklimatisera sig till att gå på semester?

Det känns som att man tillbringar minst 25 procent av semestern åt att hjärnan ska koppla ur jobbtänket och komma med i matchen. Det känns lite tragiskt att det är så mycket lättare att återgå till jobbet. Vad säger det om oss människor egentligen?

Vi tillbringar så stor del av våra liv åt att arbeta att det på något sätt blir normaltillståndet. Trots att det egentligen är det andra som är det normala. Familjen, hemmet, alla intressen som gör oss glada. Det är det som är normaltillståndet. Jobbet är ju bara något vi gör för att kunna finansiera livet.

Missförstå mig rätt. Jag har ett jobb jag trivs oförskämt bra med. Från arbetsuppgifter till arbetsmiljö och kollegor. På bra dagar känns det som ett andra hem. Men det förändrar inte det faktum att det är sekundärt. Det är inte normaltillståndet. Det är inte min grund.

Men det är förvisso ganska logiskt att jobbet är enklare att acklimatisera sig till. Vi tillbringar mer tid på jobbet än hemma, så naturligtvis faller det sig naturligt att vi har lättare för att komma in i jobbrytmen än i semesterrytmen.

Man ska väl kanske vara tacksam över att det är så. Det vore inte så himla rockigt att komma tillbaka från semestern och ha en så lång startsträcka att den knappt syns bortom horisontens smog.

Jag är glad att jag har ett jobb jag trivs med att komma tillbaka till. Det är inte många som har den lyxen. Jag har själv varit där. Jag har själv tagit de där tunga stegen mot entrédörren med hjärtat som en sten i bröstkorgen. Det känns förjävligt.

Det är hemskt att så många uthärdar ett jobb de inte trivs med. Bakbundna av ekonomiska skäl, vana eller rädsla. Kanske alltsammans på samma gång. Värre kommer det väl bli framöver i takt med att det blir dyrare att leva. Fler kommer bli kvar i jobb de inte trivs med för att de inte vågar sätta sin ekonomiska trygghet på spel. Det är lika tragiskt som det är logiskt.

Men jag önskar att fler skulle våga kasta sig ut och försöka förbättra tillvaron. Vi tillbringar alldeles för mycket tid åt jobb för att vantrivas. Det är ohållbart. Bokstavligt talat. Den psykiska ohälsan på arbetsplatser resulterar i ohållbara medarbetare.

Människor är inte maskiner, men en sak har vi gemensamt; vi går också sönder. I en sund arbetsmiljö förebygger man riskerna, och om någon ändå går sönder så ser man till att den blir lagad. En osund arbetsmiljö sliter ut medarbetare och ersätter dem om de går sönder. Ut med den kantstötta muttern och in med en skinande ny. Och så fortsätter cykeln.

Vi behöver bli bättre på att bryta den där onda cirkeln och se till att fler kan komma tillbaka från semestern med lätt hjärta och ett leende på läpparna.