Maria Bäcklund: ”Den osårbara nere för räkning”

Krönikor
PUBLICERAD:
"Jag tog ändå snabbtestet för att få bekräftat att det inte var Covid-19 den här gången heller. Jag har aldrig någonsin sett ett så tydligt streck i hela mitt liv.”
Foto: Anders Wiklund/TT

Jag hade planerat min sista semestervecka nästan in i minsta detalj. Det skulle bli den perfekta blandningen av både nytta och nöje. Jag skulle lyckas klämma in allt jag ännu inte hunnit på min semester, både nödvändiga och roliga saker. Jag skulle komma tillbaka till jobbet alldeles fylld av energi efter den perfekta semesterveckan.

Det var söndagen innan sista semesterveckan och jag hade lite hosta. Tänkte att det nog bara var lite stresshosta. Det skulle bli bättre bara jag vilade och fick saker gjorda. Det blev söndag kväll och jag kände lite oro i kroppen, lite värk så där som när en förkylning ligger och gror. Kollade tempen innan jag la mig. Feber. Tog en Ipren och tänkte att sömn skulle bota det. Vaknade på måndagen och allt är mest en dimma. Levde på vatten och febernedsättande, men hade ändå ganska hög temp.

Det låg ett snabbtest för Covid-19 i medicinskåpet. Jag har nästan tappat räkningen på hur många negativa test jag gjort. Inte ens när min son hade covid blev jag smittad. Vaccinerad och osårbar. Men jag tog ändå snabbtestet för att få bekräftat att det inte var Covid-19 den här gången heller. Jag har aldrig någonsin sett ett så tydligt streck i hela mitt liv. Det var tydligare än kontrollstrecket. Den osårbara var nere för räkning. Jag har fortfarande ingen aning om var jag fick smittan ifrån. Ingen i min närhet har medvetet burit på någon smitta. Ingen av de jag träffade innan jag blev sjuk verkar heller ha blivit smittad av mig. Men själv blev jag helt utslagen. Dagarna gick och febern avtog gradvis. Kvar var en envis hosta, men framför allt den totala tröttheten.

Det var bara för den osårbara att erkänna sig mänsklig. Den sista semesterveckan fick bytas ut mot en sjukvecka, följt av ytterligare en veckas sjukskrivning. De första dagarna orkade jag inte ens titta på tv, men när den värsta febern lagt sig började jag plöja serie efter serie. Till slut orkade jag faktiskt varva med korsord och sudoku för att hålla hjärnan i alla fall lite aktiv. Men det behövde alltid följas av vila. Allt jag gjorde krävde vila.

När jag skriver den här krönikan klarar jag äntligen av att göra saker utan att vila efter, så jag ser numera ljust på framtiden. Tänk att det ska räcka att vara utslagen i knappt två veckor för att helt plötsligt uppskatta att kunna laga mat och ta hand om disken samtidigt utan att behöva ligga och vila i en timme efteråt. Det blev verkligen inte den sista semestervecka jag hade tänkt mig, men kanske var det ändå exakt vad jag behövde för att verkligen uppskatta den helt vanliga vardagen som nu väntar.