Mode genom tiderna

Textilfabrikerna – Karlstads bortglömda industrier?

”Betydde mycket för Karlstadskvinnornas möjlighet till arbete”

Slitsamt, bullrigt och dåligt betalt men samtidigt en möjlighet att försörja sig själv. När textilfabrikerna blev allt fler i Karlstad i början av 1900-talet öppnades dörrarna till arbetslivet för kvinnorna.

– Det var en av de största industrigrenarna i Värmland tillsammans med skogs- och järnindustrin, som var tydligt mansdominerade. Därför tror jag att textilindustrin betydde mycket för Karlstadskvinnornas möjlighet till arbete, säger Jenny Moström, arkivarie vid Värmlandsarkiv.

År 1920 fanns cirka 600 anställda inom textilindustrin i Karlstad varav drygt 200 arbetade i sina hem. Hemarbete var vanligt eftersom det inte alltid fanns plats i fabrikslokalerna. I mitten av 1900-talet blomstrade industrin.

– Kring 1950 hade Sverige en självförsörjningsgrad på 85 procent på textilier och det fanns många industrier i en så relativt liten stad som Karlstad.

Runt 1945 så stod textilindustrin för en femtedel av alla arbetare i Karlstad, och störst av dem var Bergson & Söner på Herrhagen.

Reklammontage för Värmlands trikåfabrik år 1936.
Reklammontage för Värmlands trikåfabrik år 1936. Foto: Dan Gunner

Tuffa arbetsvillkor

Arbetsmiljön var måhända inte lika smutsig som i de mansdominerade industrierna. Men villkoren var inte mycket bättre för kvinnorna i textilfabrikerna.

– Jag tror det kunde vara lika slitsamt fast på olika sätt. Den stora skillnaden var att kvinnor låg på lägre löner och att kvinnor då liksom nu dubbelarbetade. Åtta, nio timmar på arbetsplatsen och nästan lika mycket hemma, säger Jenny Moström.

På Svenska tagelspinneriet, som låg på Sjöstadsvägen, var veckolönen för en 15-årig tagelspinnerska endast 19 kronor och 60 öre år 1935 (drygt 650 kronor år 2022). Men sakta blev det bättre, om än knappt. Den tidigare textilarbetaren Iris Samuelsson intervjuades av textilfacket Teko i början av 1990-talet. Hon berättade hur lönen på Värmlands trikåfabrik på Herrhagen för en sömmerska låg på 98 öre per timme och ackordsgenomsnittet på drygt två kronor 1952.

– Då verkade fackföreningarna få ett ordentligt fäste på textilindustrierna i Karlstad. Det fortsätter att vara ett låglöneförbund men det fanns en strävan framåt gällande arbetsförhållanden och löner, säger Jenny Moström som lyssnat igenom Tekos intervjuer och bearbetat dem till textform.

  • En arbetare framför trådrullarna hos Svenska rayon i Älvenäs. Fabriken invigdes 1943 och var en av de största arbetsgivarna inom textilindustrin i länet.
    En arbetare framför trådrullarna hos Svenska rayon i Älvenäs. Fabriken invigdes 1943 och var en av de största arbetsgivarna inom textilindustrin i länet. Foto: Dan Gunner
  • Högt tempo hos Bergson & Söner på Herrhagen 1944.
    Högt tempo hos Bergson & Söner på Herrhagen 1944. Foto: Dan Gunner
  • Värmlands trikås textilindustri på Herrhagen år 1947. Huset byggdes 1914 och är i dag klassat som särskilt värdefullt av kommunen.
    Värmlands trikås textilindustri på Herrhagen år 1947. Huset byggdes 1914 och är i dag klassat som särskilt värdefullt av kommunen. Foto: Dan Gunner

Vid den här tiden var konkurrensen stor om arbetarna, vilket Iris Samuelsson blir ett tydligt exempel på, menar Jenny Moström.

– När hon fått jobbet så svarar hon arbetsledaren, som var orolig för att hon bara skulle ha det som vintersyssla, att "trivs jag inte här så är det inte längre hem än vad det var hit".

Lägre status

När man talar om värmländsk industrihistoria lyfts oftast skogs- och järnindustrin fram. Textilindustrin tycks ha hamnat i skymundan, trots att den sysselsatte många värmlänningar och inte minst Karlstadsborna. En anledning till det tror Jenny Moström kan vara att branschen var kvinnodominerad och att det medförde lägre status.

– En egen teori kring det är att kvinnor alltid hade jobbat med att till exempel karda, spinna, väva och sy. Man fortsatte att göra det som man gjorde hemma fast på en arbetsplats och fick betalt för det. Det var inte så statusbärande, resonerar hon.

När hon fått jobbet så svarar hon arbetsledaren, som var orolig för att hon bara skulle ha det som vintersyssla, att "trivs jag inte här så är det inte längre hem än vad det var hit"
Jenny Moström

– En annan faktor kan vara att textilindustrin i Karlstad var helt försvunnen på 80-talet och att det kanske måste gå ett visst antal år eller decennier innan intresset för en svunnen tid väcks igen.

Viktigt att bevara

Även om det inte talas högt om textilindustrin särskilt ofta påminner dess fabriksbyggnader oss om historien. Bara kring Klaravik och Sommarro finns Klaraviks trikåfabrik, Spinneriet och Yllefabriken kvar och visar på vilket textilmecka som växte fram i stans västra delar.

Många av textilfabriksbyggnaderna är i dag utpekade av kommunen som kulturhistoriskt värdefulla just för att de varit arbetsplatser för kvinnor inom industrin.

– Det är viktigt med bevarande av platser och byggnader som berättar en historia. Det ger oss perspektiv och visar hur det såg ut här i Sverige och man kan jämföra med hur arbetsförhållandena ser ut i fabrikerna i många andra länder i dag, säger Jenny Moström.

– Det finns ett stort värde i att lyfta fram dessa byggnaders ursprung och historia. Många har fått upp ögonen för att det finns förhållandevis lite äldre byggnader kvar i Karlstad och att det är viktigt att uppmärksamma och se över de som finns kvar.

Publicerad:
Reporter Frida Jansson Högberg
Frida Jansson Högberg
frida.jansson@kt.se

Artikeltaggar

Gamla CarlstadIndustrierJenny MoströmKläderLokalhistoriaMeraModeMode genom tidernaRomstadSommarroVärmlandsarkiv