Anders Ajaxson: ”De nödvändiga volontärerna”

Samhälle
PUBLICERAD:
För många bygder, annars osynliga i medierna, är uppmärksamheten de får under sommaren en varaktig vitamininjektion”, skriver Anders Ajaxson. Bilden är från årets Gammelvâla.
Foto: Paulina Haglund

Fullt av arrangemang har Värmland varit även denna sommar. Nästan alla dessa sammankomster, träffar och evenemang har en sak gemensamt – utan volontärer hade de inte kunnat genomföras.

Denna frivilliga, oavlönade arbetskraft drar tunga lass. Överallt. Att publiken återkommer år efter år är belöningen som ges. Och för många bygder, annars osynliga i medierna, är uppmärksamheten de får under sommaren en varaktig vitamininjektion.

Det finns på sina håll oroande tecken på att volontärerna som slutar (oftast med ålderns rätt) blir svårare och svårare att ersätta. Detta tvingar fram krympta arrangemang eller i värsta fall arrangemangens nedläggning.

Detta tapp av engagerade människor slår hårt över hela fältet: mot alla slags föreningar, varav många inom idrottsrörelsen, kyrkosamfund och ideella organisationer. Civilsamhället i stort drabbas – detta kitt som skapar samhörighet och uttrycker medborgaransvar.

Samhällsnyttan är kort sagt odiskutabel… Men hur står den sig egennyttan? Det är väl där som skor klämmer, kan jag tro. Att växla över från betalt arbete till gratisarbete, som inte ger någon utdelning i plånboken, verkar ha blivit något otänkbart för en växande skara i vårt samhälle.

Arrangemang sommartid kräver punktinsatser, begränsade i tiden. Betydligt mer tid, därtill året runt, kräver ideellt styrelsearbete och andra föreningsuppgifter. Det har blivit påtagligt svårare och svårare att hitta människor som vill lägga tid på att sitta i en styrelse – och inte få en krona för detta.

Visst, det går att hitta mängder av annat (än föreningslivet) att ägna sig åt inom det egna, privata livet. Alltid finns det något projekt, knutet till bostaden, sommarstugan eller något motsvarande, som pockar på. Och alla vill väl ut och resa och att i det läget binda upp sig inför fritidens möjligheter…? ”Du förstår säkert att jag måste hinna träffa barnbarnen också”, heter det inte sällan.

Hårt prövade valberedare möter en skog av argument som mycket oftare mynnar ut i ett nej än i ett ja.

Men finns bara viljan, så visst går det ena att kombinera med det andra. Den som tar på sig en styrelsepost eller andra uppgifter behöver inte försaka mycket. I mina ögon kompenserar utbytet man får i samspelet med andra för ett högre gemensamt mål mer än väl den tid man har ”släppt till”. Eller ”offrat” som det brukar heta.

“No man is an island”, konstaterade engelsmannen John Donne för fyrahundra år sedan. Att vi alla ingår i större sammanhang är lika sant i dag. Om fler i stället för färre bidrar, kan civilsamhället bestå och blomstra. Går vi i motsatt riktning, blir vi alla fattigare.