Gunvor Sand Edwall: ”Att söka det normala”

Krönikor
PUBLICERAD:
”Med tiden vande vi oss; pandemin blev en del av vardagen”, skriver Gunvor Sand Edwall.
Foto: Jessica Gow/TT

Minns du hur det var för två år sedan eller har du redan glömt hur begränsade våra liv var? Lever du ditt liv precis på samma sätt som före pandemin? I så fall är du inte ensam; numera har åtminstone jag svårt att föreställa mig hur jag levde då: följde intensivt all nyhetsrapportering om vår tids pest, stod två meter ifrån den jag eventuellt hade turen att möta på mina promenader, höll andan när någon kom alldeles för nära, tvättade händerna så fort jag kom hem oavsett om jag hade träffat någon eller inte, skickade mindre känsliga familjemedlemmar att handla det jag behövde, bokade en egen tid i den butik jag tänkte baddräktsekipera mig, arrangerade kalas utomhus. Och jag var om inte direkt rädd så åtminstone orolig. Med tiden vande vi oss; pandemin blev en del av vardagen. Så en dag verkade det hela vara över, och fyra vaccinationssprutor och en genomgången, lindrig covid senare är det nästan som att jag drömt hela den där tiden. Det går fort att glömma, även om minnet emellanåt ruskas om och vaknar till av de återkommande dystra påminnelserna om att smittan ökar igen – dock utan de allra värsta effekterna som viruset hade inledningsvis.

Så kom ett krig. Nära oss. Närmare än på länge. Och åter följde jag intensivt all nyhetsrapportering. En tid, i själva verket en ganska kort tid. Skrämdes av våldet, förfasades över grymheterna, äcklades av lögnerna och skämdes, när jag klagade och gnällde över artrosen som plågade mig. Men även kriget blev så småningom en absurd del av vardagen i takt med att vinter blev vår, som övergick i sommar. Och visst är det både sorgligt och märkligt att inte kunna hålla det där riktiga, brinnande engagemanget vid liv någon längre tid, men jag har sent i livet tvingats acceptera att detta fenomen är väldigt mänskligt; till och med människor som befinner sig i en krigshärd gör allt de kan för att leva ett så “normalt” liv som rimligen går att få till.

Vid vissa tillfällen måste vi ändå påminna oss om att vara tacksamma och inte ta allt för givet. Att leva i fred är ingen självklarhet, inte heller att varje dag kunna äta sig mätt – och absolut inte att vara frisk. Det senare är ju något som man med stigande ålder blir smärtsamt medveten om. Min knäartros som bråkade med mig natt och dag under ett femmånadersskov, tystnade plötsligt lagom till midsommar och plötsligt fann jag att jag kunde ägna mig åt både båtliv och strapatsartade vandringar. Men den är lömsk, den där artrosen; den kommer tillbaka, så varje smärtfri dag försöker jag påminna mig själv om att vara tacksam. Mat på bordet, ett tryggt hem och inte ont någonstans – då är det inte läge att gnälla och heller inte att ignorera det onda som pågår runt omkring oss. Det finns där. Hela tiden – även om vi ibland måste ta en paus från det.