"Vänern är det bästa vi har på Hammaröa", var ett gammalt uttryck. Jordbruket var som på andra håll men fisket har sin egen historia.
300 alnar, 180 meter, från land var det fritt fiske, längre ut var det fiskarnas arbetsområde. Man fiskade ihop i så kallade båtlag, vanligen med Hammarösnipan av vilken det fanns två varianter, en östlig och en västlig. Båtlagen jobbade individuellt men det betydde inte nödvändigtvis att man konkurrerade. "Ja låna eka tå dej i går, feck ja dä?" illustrerar detta.
Båtlagen ville inte gärna berätta om att de hade fått mycket fisk. Men den som hade fått 100 laxar i ett kast kunde inte hålla det hemligt eftersom man efter en sådan fiskelycka skulle bestå en kanna brännvin åt den som så önskade.
Arbetet som fiskare var hårt och ibland måste även fiskarhustrun hjälpa till. Ett gott betyg för dessa kvinnor var när de beskrevs som "Ho va som en kär i bakän", vilket innebar att hon skötte sin roll i båten lika bra som en karl.
I Hammaröboken berättas att det tidigt fanns ett förbud enligt lag mot fiske på söndagarna avseende älvmynningarna. Laxen skulle ha ett så kallat fredingsdygn.
Sålde i Karlstad
Utrustningen skulle tas om hand och fisken säljas. Nästan all bättre fisk såldes till Karlstad. Med undantag för en kort period omkring 1880 fanns det ingen organisation för försäljning. Vanligen fick man ta en så kallad "fesksäck" på ryggen, knalla iväg till Nolgård, låna en eka, ro över till Orrholmen, gå upp till Karlstad och sälja till en fiskhandlare. Ofta gick fiskarna till stamstället Elefantas krog på Västra Torggatan för att få en matbit och en styrketår innan de återvände till Hammarö. Under en period fanns det i Västra Skagene två kvinnor, Lina och Fina, som yrkesmässigt bar fisk till Karlstad.
Fisket var inget man blev rik på. För många blev mörten en viktig fisk. Den lekte först vid Alster, sedan vid Jäverön innan den gick upp i Hammarösjön. När mörten gick till ställdes alla andra sysslor åt sidan. Stimmen fångades, saltades, träddes på spett och torkades. Mörten lades sedan i nätkassar och användes mest hela året. Den torkade mörten åts torr till välling och potatis, ibland glödstektes den.
I Hammaröboken berättas om en man som under en hel Kristi himmelfärdsdag satt och rensade mört. Detta år tog hans familj in 680 kilo torkad mört till sitt vinterförråd. Den finare fisken såldes och fiskarfamiljerna fick, liksom småbönderna, äta mört.
Fabriken vid Sundsta herrgård i Karlstad sålde inläggningar av Hammarölax. Äldre Hammaröbor har, enligt Hammaröboken, berättat hur man fick med sig gratis så kallat laxskräde från fabriken, sådant som rensats bort vid inläggningen. Detta åts sedan till potatis.
År 1879 grundades Hammarö fiskeriförening. År 1882 bestod den av 150 fiskare från ön. Denna förening skulle då ha exporterat lax till Tyskland, Danmark, Norge och England samt även till större städer i Sverige.
Laxen minskade
År 1890 inträffade den första stora fiskekrisen på Hammarö. Då fanns det på ön 32 yrkesfiskare. Men när laxen nu minskade sålde en del fiskare sin utrustning medan andra utvandrade till Amerika. Men fisket återhämtade sig ganska snabbt och det finns uppgifter om att hundra man låg ute på fiske år 1900. Då var antalet båtar 50. År 1910 kom en ny kris då siken började minska för att sedan öka igen vid tiden för första världskriget. Då hade Hammarö fiskeflotta fått sin första motorbåt.