"Det är tid att så när gulärlan kommer", ansåg en. En annan tog märke på när göktytan hördes medan en tredje menade att sådden skulle börja när vitsippan stod i sin fägring. Buden var många men de flesta tyckte att det var normalt att börja så runt den 15 maj.
Började man så för tidigt fanns risken att uppkomsten fördröjdes och skorpbildning uppstod. Men den traditionella sådagen Urbanus, den 25 maj, för Mellansverige, var lite för sen för Hammarös del.
Ordning för sådd
Linet skulle sås på Bedadagen den 27 maj. När det gällde höstsådden, av råg, fanns inga sådana riktmärken. Men Larsmäss, 10 augusti, som gäller som sådag för den mellansvenska skogsbygden, ansågs vara alltför tidig nere vid Vänern.
Skörden kom vanligen i följande ordning: korn, råg, höstvete, vårvete och havre. På den tid då rågen skars med lie tog kvinnorna upp och band. Det ansågs skamligt för en karl att utföra detta arbete. Rågen sattes vanligen upp i så kallade moger, som bestod av sex nekar vilka bands samman i toppen. Toppen böjdes mot öster för att solen från väster inte skulle torka den för hårt. Vetet sattes i "skyl" bestående av sex par nekar. Skylen placerades med längdriktningen i söder-norr.
Mindre djur
I Hammaröboken från 1957 finns resonemang kring hur stora skördar fodret till djuren kunde vara längre tillbaka i tiden, vid 1700-talets mitt. Man gör antaganden utifrån höets vikt och använder uppgifter från Ekman enligt vilken höskörden för hela Hammarö torde ha uppgått till cirka 790 lass under ett bättre år. Utslaget på hela husdjursstammen, undantaget får och getter, blev det 1,5 kilo hö per ko och dag, ett sämre år endast ett kilo. "Även om djuren då för tiden var småväxta, gissningsvis endast hälften i levande vikt emot nu, får hötillgången betecknas som synnerligen ringa".
Sjöfoder användes som komplement men det berättas av en "sagesman" att korna kunde vara så svaga då de släpptes ut på våren att de måste stödas för att inte falla omkull.
Fritt skogsbete
När det började grönska på våren fick man släppa ut djuren. Innan det blev mer noga med skogen kunde man hugga undan så att gräset växte bättre. var och en hade rätt att släppa sina djur i skogen, oavsett om de var ägare till skatträtt eller ej.
På samma sätt som vissa fåglars ankomst till gården signalerade när vårsådden kunde börja, gav andra fåglar tecken om när betet kunde börja. "När bräkebocken (enkelbeckasinen) kommer är det tid te släppe hästarna", var ett ordstäv. "Nu reder sig stoet och fölet mä", ansågs marregöken (ett annat namn för enkelbeckasinen) säga.