Anders Ajaxson: ”För mig… var han guld värd”

Åsikter
PUBLICERAD:
Hur minns Sten Jernbergs duktigaste elev under alla år, en kille vid namn Lars Lerin, sin gamle teckningslärare? Anders Ajaxson skrev till honom och frågade.
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Kan du skriva, kan du också teckna! Det påståendet har jag alltid invänt emot. På mig stämmer det inte alls. Skriva går väl an, men som tecknare är jag urusel.

Teckning var mitt sämsta ämne i skolan, ett svagt B (enligt dåtida betygsskala) blev det rättvisande slutbetyget från realskolan.

Men ändå – teckningsläraren Sten Jernberg minns både jag och mina klasskamrater mycket väl. Honom för vi ofta på tal under våra återkommande träffar. Han gjorde intryck, inte minst för att han på denna bortaplan (Munkfors) aldrig kompromissade med sin Hagforsdialekt.

Också när han berättade för oss om de mest kända, utländska konstnärerna fick hans konsekventa språkmelodi genomslag. Hans Hagfors-sätt att långt bak i munnen, långt ner i halsen, uttala Francisco de Goyas efternamn har blivit ett bestående minne.

När jag tidigare i sommar noterade att två oljemålningar av Sten Jernberg skulle säljas på auktion i min hembygd, tvekade jag inte. Budgivningen stannade en bra bit under tusenlappen båda gångerna. Nu hänger Stens vackert inramade oljor på hedersplats hemma hos mig. Jag gillar dem verkligen.

Hur minns Sten Jernbergs duktigaste elev under alla år, en kille vid namn Lars Lerin, sin gamle teckningslärare? Jag skrev till honom och frågade. Här följer några direktcitat från mejlsvaret jag fick från Lars:

”Jernberg var mycket sträng minns jag, tålde inte bråk i klassrummet. Han förlorade behärskningen några gånger, slog klassboken i katedern så det small…

Men för mig som tyckte om att måla var han guld värd. Jag minns en målning jag gjort av en brygga med en låda fisk ...i gråväder, mörk och kall. Då gav mig Jernberg rådet att få till nån kontrast till allt det blågrå, nån värme nånstans i bilden – så att den skulle få "skjuts".

Så jag lade in lite extra gult i fisklådan och rött som fiskblod. Och det gjorde att målningen tände till…

Jag hälsade på honom en gång i hans hem också utanför Hagfors, då jag börjat gymnasiet. Och han var väldigt snäll och mild då, inte alls så butter som i skolan – och han gav mig fler goda råd, konstruktiv kritik, då jag hade med mina egna målningar till honom och visade.

Så småningom ställde vi ut på samma ställen, de där vår- och höstsalongerna på Prostgårdslagårn i Torsby. Det tyckte jag var märkvärdigt.

Jag gillade/gillar hans måleri också. Det är ju föga insmickrande, väldigt nedtonat, grovt och dovt, säkert inspirerat av Evert Lundquist – som också är en av mina husgudar och som jag fick lyckan att ha som professor senare ..”

För en idrottshistoriker som undertecknad är det, till sist, omöjligt att förbigå att Sten Jernberg (1915-1985) i yngre dagar också höll på med brottning i anrika BK Egon i Hagfors.