Ja, jag vet, och jag har själv tjatat om det länge, flera månader faktiskt. Vi behöver regn. Mycket regn. Älven blir smalare och smalare, och även om den inte ser ut som de italienska floderna, som på många håll är helt uttorkade, så är det tråkigt att se den ena sandbanken efter den andra uppenbara sig. Och visst är det i varmaste laget. Inte sover man så särskilt bra, trots vidöppna fönster och bortplockat täcke. Och visst är det tråkigt att varmt badvatten ofta för med sig parasiter och algblomning. Och att grundvattennivån är skrämmande låg. Och att värme kan vara farlig. Men ändå… Är sommaren slut nu? Blir det ingen mer sommarvärme? Är de där varma, vackra kvällarna, då vi kan sitta ute bararmade, ett minne blott? Kommer det inte att bli fler sömniga eftermiddagar i skuggan?
Efter den första lättnaden över svalare vindar går det fort att bli missmodig, och min idé om att man alltid efter sommarsolståndet bör resa söderut för att undvika den där känslan av att sommaren är slut, plötsligt blir väldigt påtaglig när vädret skiftar och den typiska svenska sommaren uppenbarar sig. Växlande molnighet. Regnskurar. Arton grader varmt. I bästa fall. Ljusa kvällar, javisst, men vad tjänar det till när man ändå inte vill vistas utomhus? Troligen kommer myggen nu också – ytterligare ett skäl att hålla sig inomhus. Och som grädde på moset: det där molande sommarvemodet som kan göra mig väldigt gråtmild. Inte bara sommaren som går mot sitt slut utan också livet. Det kan vara min sista sommar som just nu har tagit slut. Och ja, jag vet allt om det där om att välja att se glaset som halvtomt eller halvfullt, att vakna på morgonen och vara tacksam för varje ny dag eller att dystert konstatera att livet har krympt ytterligare en bit. Men att tänka positivt hjälper mig inte i min självömkan.
Så går det några dagar, och jag inser att det fortfarande är sommar. Promenadtemperaturen är perfekt. Badtemperaturen har sjunkit, men det är väl inget hinder för att ta ett dopp – i synnerhet inte för en vinterbadare? Den där strykhögen som länge har legat på en stol och väntat på mig, blir åtgärdad och bilderna och dokumenten i datorn sorterade och säkerhetskopierade som en förberedelse för reparation, eventuellt ett nyinköp. Jag skriver ut ett schema för mitt uppdrag som röstmottagare i förtidsvalet och på valdagen och beställer tågbiljetter till återträffen jag ser mycket fram emot att delta i. Och plötsligt har jag accepterat sakernas tillstånd.
För jag är övertygad om att det blir fler segelturer, fler övernattningar i båten, fler morgondopp direkt från koj till sjö och fler vackra solnedgångar och ljumma kvällar på balkongen. Och den bästa delen av sommaren med kantareller och kräftor och mörka kvällar med miljoner stjärnor på den mörka himlen återstår.