Bokprat: Demensens förbannelse i prosalyrik och deckare

Sunnebon Ulla Wentzel debuterar med Hallå, min faster. Var är du? En verklighetsbaserad berättelse i korta fraser. Ulla har arbetat med litteratur länge, både som recensent och omtyckt bokpratare och som initiativtagare till ett högläsningsprojekt för äldre. Hon har säkert skrivit länge, men detta är hennes skönlitterära debut som författare, och jag är alldeles tagen.

I boken stiftar vi bryskt bekantskap med en äldre misstänksam kvinna som skäller och svär och inte längre vill ha kontakt med sina släktingar trots att de är de närmaste människor hon har. Släktingar som hon firat jul och bemärkelsedagar med under alla år. Aggressiviteten började mot den brorson som bodde närmast, men riktade sig sedan mot samtliga släktingar. Hur ska man tackla ett sådant beteende?

Ulla försöker under sina besök hos fastern i Göteborg att avvärja anklagelserna och misstron, men blir ständigt avvisad. Ibland får hon bara gå. Besvikelsen är svår att skaka av sig, ändå fortsätter hon och hennes syskon att finnas till och hjälpa. Småningom tar sjukdomen andra former. Faster får mer och mer hjälp och flyttar till ett annat boende. Vreden lägger sig. Samtalen kan återupptas om än fåordigt. Det är så försonande.

Många vittnar som liknande erfarenheter av nära med demens, men jag har aldrig sett det skildrat på detta påtagliga sätt. Sidorna i boken är delade med ett vertikalt streck. På ena sidan läser vi Ullas ord och reflexioner och på den andra fasterns svar och reaktioner. Även om det säkert rör sig om bokstavliga dialoger i några fall läser man texten som prosalyrik, avskalad och på så sätt ännu mer drabbande.

Detta är en lyckad debut!

Man får intrycket av att Ullas faster saknade sjukdomsinsikt. Detsamma kan inte sägas om poliskommissarie Teresa Battaglia i Ilaria Tutis trilogi från norra Italien som jag frossat i några veckor.

I första delen av trilogin, Blommor över helvetet, får Teresa sin diagnos. Hon får inte veta hur fort sjukdomen kommer att framskrida, men hon rustar sig. Hon skriver dagbok och antecknar allt hon behöver minnas. Hon sätter lappar på sina köksskåp och håller sin diagnos hemlig. I början anar ingen vad som ligger bakom hennes barska beteende, framför allt inte Massimo Marini, den unge polisinspektören som hon småningom tar under sina vingars skugga. I andra delen, Den sovande nymfen, blir Teresas problem tydligare och hon får också veta vad som ligger bakom Marinis märkliga slutenhet. Allt uppenbaras i tredje delen, Askans dotter, som kom i år.

Intrigen i böckerna är svår att återge. De måste läsas och man kan uppleva Tutis trilogi som spännande deckare med esoteriska, mytiska inslag, som miljöskildring från norra Italien vid gränsen till Slovenien eller som jag själv, som en fängslande relationsskildringen mellan poliserna i Teresa Battaglias alltmer sammansvetsade och trofasta team. Hur road jag än varit hoppas jag ändå att författaren inte påverkas av sitt förlag och entusiastiska läsare att fortsätta serien. Nu får Ilaria Tuti fantisera fram nya gestalter, gärna i samma norditalienska miljö.