Tim Sterner: ”Autosvar: Hjärnan har semester”

Krönikor
PUBLICERAD:
Badpremiär i sommarvärmen.
Foto: Erik Johansen/TT

Okej. Nu är det tydligen sommar. Det börjar trilla in autosvar på mejlen från personer som meddelar att de tagit semester. Jag sitter mest och undrar var tiden tog vägen. Det blev sommar så snabbt helt plötsligt. Själv går jag på semester vecka 28. Men hjärnan tycks redan ha kopplat in autosvar. Den har redan stämplat ut.

Helgen bjöd på årets badpremiär i sjön Velen i Torsby. Med tanke på att det var minst 32 plus i solen var det mer eller mindre en fråga om överlevnad. Men till stor del var det för sonens skull. Jag misstänker att han måste ha varit en fisk i ett tidigare liv. Ögonen glittrade som solskenet i vattenytans mjuka krusningar.

Även om man höll på att få värmeslag så var det värt insatsen bara för att få se lyckan i hans ansikte när han fick springa runt i vattnet med sina små ben.

Vi har en till inbokad Torsby-tur under sommaren och utöver det kommer det bli en tur till Göteborg för att besöka Liseberg och Universeum. Skönt med lite miljöombyte och att få visa sonen något annat. Jag vet att han med största sannolikhet inte kommer minnas något av detta när han blir äldre, men allt bidrar till utvecklingen. Allting formar. Även det man inte tänker på.

Mitt kroniska behov av att dokumentera minnen kan väl kanske också vara en faktor. Jag kommer kunna visa honom allt vi gjort som familj. Jag är en fanbärare för det fysiska familjealbumet. Visst är fysiska fotografier sköra och förgängliga, men likaså är digitala minnen. Molnet kan sprida dem med vinden som små regnpixlar.

Vad typiskt av mig att klämma in en vädermetafor. Det känns som att sommarkrönikor ofta blir så här. Det går i cirklar. Snurrar runt likt bladen i den lilla bordsfläkten som tappert försöker göra arbetsmiljön i mitt kontorsrum lite mer dräglig. Just nu är det svalt ute, men värmen från gårdagen har borrat ned sina klor i heltäckningsmattan. Ett stänk vigvatten och en exorcism ska nog råda bot på situationen. Vik hädan, demon.

Skämt åsido så är varma sommardagar helt okej, så länge det kommer ett svalt regn emellanåt som rensar luften. Värmen som suger ut allt syre ur rummet, och livnär sig på ångesten som uppstår, vill jag helst inte ha någon kontakt med. Tack.

Om jag hade bott i hus kanske jag hade haft en högre toleransnivå, men i en lägenhet kan man inte fly. Det finns inte tillräckligt många kvadratmeter för att kunna parera värmen. Man tvingas vara pressad mot den, som mot en svettig gubbe på bussen. Man dör inombords. Efter sommaren 2018 har värmen blivit som ett trauma. Den har gett mig PTSD.

Jag önskar att jag var lika oskadad som min son. Han tar det med en klackspark. Det är nästan lite provocerande hur opåverkad han är. Man är ju inte två och ett halvt år längre.