Anders Ajaxson: ”Om jakten på den femte bokstaven”

Krönikor
PUBLICERAD:
”Jag vill ta reda på var – mellan bruksorterna Deje och Munkfors – alfabetets femte bokstav försvinner i slutet på vissa ord: var man slutar att säga inte och går över till int”, skriver Anders Ajaxson.
Foto: Claudio Bresciani / TT

Under min avlägsna journalisttid på Värmlands Folkblad (1970-1983) fick jag som reporter syssla med både det ena och det andra. Uppdragen som skulle utföras var ofta självklara genom alla de dagliga inbjudningar – till presskonferenser och liknande – som anlänt till redaktionen.

Men ibland var det fritt fram för egna uppslag. De kunde falla i god jord, men möttes väl minst lika ofta med axelryckningar. Jag glömmer aldrig mitt mest utskrattade reportageuppslag.

”Jakten på E” presenterade jag det som, och ingen på redaktionen hade hört på maken.

E var ingen person eller någon annan konkret företeelse. E var blott och bart bokstaven E.

Jag vill ta reda på var – mellan bruksorterna Deje och Munkfors – alfabetets femte bokstav försvinner i slutet på vissa ord: var man slutar att säga inte och går över till int. Detta förklarade jag så gott jag kunde för mina måttligt intresserade kollegor kring redaktionsbordet.

Av detta uppslag blev förstås inget, det rann ut i sanden. Jag förde det aldrig mer på tal.

Men så på 1990-talet började jag titta efter intressanta kvällskurser på Högskolan i Karlstad som man kunde läsa parallellt med jobbet. Redan den första kursen i ämnet lokalhistoria blev, om jag får säga del själv, en fullträff. (Jag och min nyvunne kompis Olof Andersson, bibliotekarie i Kristinehamn och makalöst allmänbildad, skrev en uppsats om det juridiskt högintressanta Östmarksmordet från det tidiga 1900-talet.)

Kurs nummer två, också den med värmländsk inriktning, öppnade så möjligheten att gå i närkamp med E-frågan. Den första upptäckten: att detta sätt att utesluta en bokstav faktiskt har ett ståtligt, vetenskapligt namn, apokope närmare bestämt. Den andra upptäckten: att den ansedde språkforskaren Rickard Broberg (också han från Östmark!) hade ägnat sig åt språkgränser i Värmland – och i ”E-fallet” kommit fram till att gränsen sannolikt går i trakten av Övre Ulleruds kyrka.

Lite väl långt söderut, kände jag, och gjorde en egen prövning av denna språkgränsfråga. Och se där – jag hittade med hjälp av levande vittnen Det Exakta Stället!

Det ligger mellan Äfjagården och Ransäterstorp, som är en sträcka på blygsamma 1100 meter. Där går/gick den urgamla sockengränsen mellan Övre Ullerud och Ransäter. Bodde man söder om gränsen, läste man för prästen och gick i skola söderöver. Bodde man norr om gränsen, gjorde man detta norröver.

Det lade grunden för det sydliga inte och det nordliga int (där vokalen i dessutom är förlängd).

Man kan vara mer eller mindre nöjd med det man gjort i sitt liv. Preciseringen av denna språkgräns har jag tveklöst tillfört min plussida.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.