Gunvor Sand Edwall: ”Studenttider”

Krönikor
PUBLICERAD:
Nu är det studenttider.
Foto: Jessica Gow/TT

Studenten – en stor och viktig dag för många unga människor. Slut på den långa skoltiden och början på något nytt. Både spännande och läskigt; nu ska man klara sig själv. Visserligen har de flesta studenter redan passerat artonårsdagen, första steget på vägen mot vuxenlivet, men gymnasieexamen känns mer definitiv. Oåterkallelig.

Jag minns min egen studentexamen 1969. Eller studentexamen fick man från och med detta år inte kalla det, eftersom det inte ansågs som någon examen, när man i den ”nya” gymnasieskolan hade skalat bort både muntan och underkända betyg. BC och C hade ersatts av ettor och tvåor, som raskt uppfattades som underkänt, åtminstone av oss elever men som var barmhärtigt lätt att bortförklara för kritiska föräldrar som inte riktigt hängde med i svängarna.

Men hur skulle det bli med utspring och mössor och allt det där? Jodå, utspring blev det och vita mössor krönte våra huvuden – efter ett demokratiskt fattat beslut i elevrådet. Men det låg i tiden att inte förhäva sig och tro att man var något bara för att man hade gått tre år på gymnasiet, och även jag själv drogs med i malströmmen av argument mot firande, så i stället för mottagning hemma med många gäster blev det middag på restaurang med familjen.

I efterhand kan jag ångra min ovilja att fira, för visst var det både märkvärdigt och hoppfullt att jag som andra personen i släkten ”tog studenten” – både ur klass- och könsperspektiv. Och jag kan lova att jag senare i livet har tagit vara på varje tillfälle att fira! Många studentutsläpp har det blivit, närmare bestämt trettiosex som gymnasielärare och två för döttrarna – med festliga mottagningar i vårt hem. Den senaste ”studenten” som jag hade tillfälle att ta emot på skolgården var min käre make, som iförd ny studentmössa passade på att springa ut tillsammans med sin sista klass. Endast två personer per familj fick då ta emot sin student på skolgården, och det var en klass i taget som gällde. Många var nog besvikna över att inte få springa ut tillsammans med hundratals andra för att sen åka lastbilsflak och rusigt skrika sig hesa om hur bra de var, men jag själv tyckte att det blev en fantastiskt fin upplevelse med fullt fokus på en klass i taget.

Efter två coronavårar är det nu dags för ett mer traditionellt studentfirande, och bland årets studenter finns ett älskat barnbarn. Han och hans årskamrater har haft en mycket svår gymnasietid med distansundervisning halva tiden. Många kroknade redan första terminen, andra när de kom tillbaka till skolan och skulle ta igen det de missat. Men många var det också som till slut klarade upp det hela; i dag springer de ut till oss som väntar på skolgården, och det blir flak och mottagning och festande hela natten. Och kära studenter, ni är så väl värda detta! Den ljusnande framtid är er!