Tim Sterner: ”Det där som bara händer”

Krönikor
PUBLICERAD:
”Regnet knackar på fönstret som om det vill bli insläppt. På pappret låter det ganska tragiskt. Men i det varma skenet från takets mässingskronor känns det ganska rofyllt”, skriver Tim Sterner.
Foto: Stina Stjernkvist/TT

Sitter ensam kvar på kontoret med Joakim Bergs vemodiga stämma som enda sällskap. Regnet knackar på fönstret som om det vill bli insläppt. På pappret låter det ganska tragiskt. Men i det varma skenet från takets mässingskronor känns det ganska rofyllt.

Jag ska alldeles strax gå ut och möta regnet. Cykla hemåt över blöt asfalt som ännu inte börjat dofta bränd sommar. Men för en stund lutar jag mig tillbaka i kontorsstolen; sjunker in i ett slags meditativt lugn.

Min smartklocka ger ifrån sig en nöjd vibration, som en spinnande katt. Notisen på skärmen ordinerar en minut av mindfulness. Oftast kommer påminnelsen när man har som mest att göra, och då upplevs uppmaningen mest som irriterande. Jag har inte tid, tänker man då. Men allvarligt talat. En minut har man alltid. Det gäller bara att ta sig tid.

Det är stunder som dessa då man inser hur viktigt det är med återhämtning. Om det så bara är en minut här och där. Att få luta sig tillbaka och andas. Att tillåta sig själv att känna sina andetag.

Normalt sett reflekterar man inte över sådant. Man bara gör. Som en förprogrammerad maskin. Allting bara händer. Det är inte så ofta man verkligen andas, verkligen lyssnar, verkligen doftar, verkligen smakar på livet.

Om man aldrig känner så är andetag bara klockslag som tickar. En nedräkning mellan början och slutet. Det låter ganska tragiskt, eller hur? Till skillnad från att sitta ensam på kontoret med musik och regn som bakgrundsbrus så är det tragiskt på riktigt.

Om vi bara kör på så riskerar vi att missa allt av värde. De där små ögonblicken. Jag kan blunda och plötsligt ligga i min säng som barn och höra hur mamma gör sig i ordning för att åka till jobbet. Ljudet av att sladden till strykjärnet dras ur och faller till golvet. Ljudet av kläder, fötter, den knarrande trappan, nycklarna i låset.

Ofta trodde hon säkert att jag sov. Men jag hörde. Jag minns. För jag var där. Jag var närvarande i stunden. Kommer jag kunna säga samma sak i framtiden om i dag? Är jag närvarande? Eller är jag bara här?

Det är viktigt att vara i stunden och reflektera över allt det där lilla. Dagens första kram från sonen. Sista pussen från min fru innan vi beger oss åt olika håll tills vi strålar samman igen på eftermiddagen. Känslan av att sjunka ned i soffan när sonen somnat. Den där märkliga kombinationen av saknad och lättnad.

De små ögonblicken är murbruket mellan de stora ögonblicken. Det som håller ihop allt. Det som bara händer och som ofta inte uppmärksammas.

När jag tänker tillbaka på vad som har störst sentimentalt värde för mig så är det inte de stora ögonblicken. Det är de små ögonblicken. Detaljerna.

Regndropparna som knackar på fönstret.