Rätten att bestämma vilka som ska utses till statens högre ämbeten är en åtråvärd del av regeringsmakten. Dessa avgöranden – dessa utnämningar – sker i den slutna regeringskretsen och behöver inte motiveras. Bara denna trånga krets och några till vet varför de utsedda personerna fick förtroendet.
Ofta kan väl besluten se rätt självklara ut, men ibland är de rena mystifikationer.
Till sistnämnda kategori hör definitivt regeringens beslut att 2003 utse kommunalrådet i jämtländska Bräcke (Kerstin Wallin) till landshövding i Värmland. Få förstod varför regeringen tog detta beslut. Beslutet motiverades aldrig, vilket lämnar fältet fritt för spekulationer. Här är den teori som jag tror mest på:
När kommunalrådet utsågs stod det klart att generaldirektören för Glesbygdsverket i Östersund skulle gå i pension inom något år. Att låta kommunalrådet gå direkt från lilla Bräcke till den höga chefsposten i Östersund, det lät sig inte göra. Det krävdes en mellanlandning… vilket fick bli hövdingestolen i Karlstad (som någon kvinna aldrig tidigare innehaft). Uppbrottet från Karlstad skedde efter endast ett (problematiskt) år, vilket alltså var planerat från början.
Utnämningarna av landshövdingar under 2000-talet har annars styrts av en princip, som inte riktigt tål dagens ljus. Därför har den aldrig satts på pränt. Den var fullständigt otänkbar på 1900-talet, men i vår tid tillämpas den konsekvent, oavsett färg på regeringen.
De fyra senast utsedda landshövdingarna i Värmland – Wallin, Eriksson, Johansson och Andrén – illustrerar klockrent principen att man inte kan bli utsedd till landshövding i det län där man är född och uppväxt.
Under senare år har regeringen blivit tvingad att utse särskilda ”insynsråd” för att bistå de lokalt obevandrade landshövdingarna. På den värmländska länsstyrelsens hemsida framhålls det att insynsrådet är ”oerhört viktigt”. Man har dock misslyckats när det gäller att få medierna att förstå rådets stora betydelse. Varken NWT eller VF har uppmärksammat rådets fleråriga existens, innebärande noll träffar i deras arkiv på nätet.
Det svala medieintresset speglar väl allra mest att länsstyrelsen för länets regionala utveckling har en betydligt mindre roll än på 1900-talet. Landstingen, som på 2000-talet blev regioner, har på gott och ont tagit över huvudansvaret för denna utveckling.
Det betyder att det rubrikvänliga ordet ”länschef”, som dåtidens landshövdingar ofta kallades, inte längre är gångbart. Mera relevant är det att tala om statens platschef med kontor på Våxnäsgatan i Karlstad.
Då gäller det verkligen att ha något att säga – om man vill bli hörd.