Det var en vacker majmorgon, kunde jag konstatera, när jag efter en tuff natt äntligen lyfte blicken och tittade ut genom fönstret. I min famn vilade ett litet knyte; jag hade för en liten stund sen blivit mamma till världens vackraste barn - 49 centimeter lång, 3130 gram tung och med en liten svart hårtofs på huvudet som jag försiktigt nosade på. Den där doften kände jag igen; det var ju så som min barndoms kattungar hade luktat!
Rebecka var ett efterlängtat barn, trots att jag bara var tjugotre år – på den tiden ingen anmärkningsvärt låg ålder för en förstföderska – och jag hade längtat efter att få barn ända sedan jag som sextonåring hade blivit ohjälpligt förälskad i min lilla systerdotter, som jag hade en mycket nära relation till under hennes barndom. Nu var det min tur att få ett alldeles eget barn, och jag trodde nog att jag visste vad det innebar att vara mamma. Byta blöjor kunde jag. Mata ett barn kunde jag. Leka kunde jag. Läsa sagor. Sjunga vaggvisor. Trösta. Plåstra om.
Men när insikten hann i kapp mig om att denna lilla varelse var helt beroende av mig och hennes pappa, greps jag av panik; det finns inget annat ord för den känslan. Det gigantiska föräldraansvaret blev skrämmande tydligt, när jag tog premiärpromenaden med mitt barn i den nya barnvagnen (helt moderiktig i olivgrön manchester med rött frottéfoder!) från vår lägenhet i Klara till apoteket som då låg vid Stora torget. När jag var nästan hemma igen blev jag länge stående vid ett övergångsställe och vågade inte gå över gatan förrän den var absolut ren från bilar, och när jag storgråtande stängde ytterdörren efter oss var jag genomvåt av svett och darrig i benen. Vad hade jag ställt till med? Hur skulle jag klara av att skydda detta barn från alla faror? Hur kunde jag ha varit så dum så att jag trodde att jag skulle duga som mamma?
Och jodå, det är klart att det gick bra. Panikattacken gick över och kom aldrig igen. Hormonerna ställde in sig på normalläge. Barnvagnspromenaderna blev många och ersattes efter hand av cykelturer. Rebecka växte upp, började skolan, tog studenten, blev lärare, flyttade till Jämtland, flyttade hem till Värmland igen, blev fritidsbonde, fick barn, gifte sig och flyttade till Herrhagen tre kvarter bort från oss. Där bor hon fortfarande, och snart blir hennes äldsta son student!
I dag är det femtio år sen jag låg där på Karlstads BB med min förstfödda i famnen. Det är svårt att ta in att hon redan har levt ett halvsekel och är nästan jämnårig med mig; min femtioårsdag var ju alldeles nyss! Men det som verkligen tog lång tid att förstå, är att föräldraskap är ett livslångt åtagande, där man delar såväl glädje som sorg. Precis som i Ferlins visa: ”din lycka är min och gråten är min när du gråter”. Hela livet. Alltid. Livslångt.