Skolan och det fria skolvalet är åter under attack från olika håll. Många skjuter dock bredvid målet. Det fria skolvalet är bra, men det behöver reformeras. Valfrihetens fiender gör vad de kan för att misskreditera och pekar på koncerner med stora vinster. Roten till problemen är dock inte att framgångsrika skolor kan växa med egna medel såsom vinster. Den stora bristen är de krav vi ställer på skolarna – vad de ska leverera för pengarna.
Låt mig ta ett bland flera exempel.
Rapporter om obehöriga lärare duggar tätt och är en del av grundproblemet. Väl medveten om lärarbristen förstår jag den utmaning det är för skolor, oavsett huvudman, att klara kompetensförsörjningen. Men kan en skola inte möta kraven, ska den heller inte kunna räkna med att få bedriva skolverksamhet. 2011 stramades läroplan och betygskriterier upp till det bättre samtidigt som krav på lärarlegitimation infördes. Problemet med obehöriga lärare kvarstår ändå. Inte minst på grund av att skolor fortfarande kan visstidsanställa lärare utan legitimation, vilket också syns i statistik.
Men problemet är större än så. I statistiken om obehöriga lärare finns ett stort mörkertal och det är skolor som har legitimerad personal, men som är legitimerad i andra ämnen och på annan nivå än den de undervisar i. Faktum är att en lärare som exempelvis är legitimerad för mellanstadiet eller lågstadiet i nuvarande ordning kan sätta betyg i en gymnasiekurs vilket förstås är orimligt. I statistik redovisas anmärkningsvärt nog ändå ofta läraren som behörig.
Det finns förslag som är långt mer effektiva för att kvalitetssäkra skolan än olika former av vinstförbud. Köper vi med skattepengar en tjänst i form av utbildning, då ska vi också kunna ställa krav – oavsett om privat eller offentlig sektor levererar tjänsten. Vi skulle sannolikt aldrig acceptera att vården vid brist på legitimerade läkare i stället anställde en legitimerad sjuksköterska. Och än mindre skulle vi acceptera att sjuksköterskan kunde ta över läkarens ansvar och behörigheter bara för att vi inte lyckats rekrytera en läkare. Vid brist på lärare tillåter vi däremot en legitimerad lågstadielärare undervisa och till och med betygsätta gymnasiekurser, som för behörighet kräver tre till fyra terminers heltidsstudier bara i ämnet.
Så – innan vi ondgör oss över friskolorna vinster – skruva åt kraven på huvudmännen. För det första måste vi kräva att skolor, oavsett om huvudmannen är privat eller offentlig, inte bara har legitimerade och behöriga lärare, utan också lärare som är legitimerade i rätt ämne och för rätt nivå. För det andra, se till att statistik kring andel lärare med rätt behörighet är tillgänglig för elever och målsmän för att möjliggöra medvetna val. För det tredje, låt de elever som ändå undervisas av lärare som inte har legitimation på rätt nivå och rätt kurs testas och betygsättas av annan skola, en skola där den kompetensen finns. Kort sagt, skjut inte bredvid målet.