Tim Sterner: ”Den darrande röda tråden”

Krönikor
PUBLICERAD:
”Jag tänker på Klas Östergrens trädmetafor om sin splittrade bakgrund som fått prägla grunden i hans roman Attila från 1975. Om att ha rötterna bland arbetarna och kronan i salongerna. Aldrig har mitt perspektiv uttryckts tydligare än så.”
Foto: Charlie Riedel

Jag tänker ganska ofta på mina rötter. Det som förankrar min existens i historiens rotsystem och ger mig ett större sammanhang.

Jag tänker på linjerna i mina handflator. Att de är ärr som ärvts från mina förfäder; spår av deras slit.

Mitt vallonska blod har spillts i smedjor och gruvor, spätts ut med svett, tårar och smuts.

Jag bär deras lidande i mina händer, väger den metalliska smaken på tungspetsen.

Jag har alltid haft tangentbordet som arbetsverktyg. Mina lena fingertoppar är anpassade för pappershantering. Men mina förfäders slit finns lagrat i muskelminnet. Som ett eko. Linjerna i mina handflator är som spåren i en vinylskiva. I fårorna finns det förflutna kvar. Ibland spelas det upp för mig. Som en påminnelse om var jag kommer ifrån.

Jag tänker på Klas Östergrens trädmetafor om sin splittrade bakgrund som fått prägla grunden i hans roman Attila från 1975. Om att ha rötterna bland arbetarna och kronan i salongerna. Aldrig har mitt perspektiv uttryckts tydligare än så.

Jag är akademiskt utbildad och smälter in bland kostymer i en salong, men jag är en produkt av flera generationers hantverk. Jag har hamrats och präglats som ett mynt.

Jag tänker att detta är källan till min höga arbetsmoral. Att jag har en inpräntad skuld och vill göra rätt för mig. Jag är skyldig dem allt. De är anledningen till att jag finns.

Namnen i släktträdet är staplade på varandra som byggstenar. De är den robusta grunden som mitt namn och min självaste existens vilar på.

Jag tänker att det avlägsna ekot från smedjorna har väckt mitt djupa intresse för skapande. Även om träslöjd inte varit mitt starkaste ämne och jag är bättre på att läsa instruktionsmanualer än att faktiskt montera så finns skapandet där i en annan form.

Jag hamrar på tangentbordet och präglar ord. Staplar dem på varandra som namnen i släktträdet. Att skriva är att bygga. Ett ord i taget. Det är på vissa sätt ett hantverksyrke. Grunden är densamma.

Jag tänker ganska ofta på hur alltsammans hänger ihop. Hur vi är staplade på varandra. Att jag är den jag är för att två stenar uthuggna ur olika berg har placerats intill varandra i flera generationer.

Jag kan inte ignorera historiens vikt och känslan av att vilja gottgöra för allt jag fått.

Jag tänker att Tack inte räcker till. Att det är ett av de svagaste orden i svenska språket. Det klarar inte av att bära upp allt slit och alla uppoffringar. Kanske är handling bättre än ord i det här fallet. Genom att skapa betalar jag tillbaka lite av min livslånga skuld. Ett ord i taget.

När jag lutar mig tillbaka och betraktar texten på avstånd ser jag strukturen. Hur orden ger stöd åt varandra. Hur varje stycke vilar på ett annat. Jag tänker att jag är texten. En unik sammansättning av DNA-klossar som tillsammans bildar något nytt av genetiska rester.

Jag tänker att själva processen ofta är mer talande än vad som faktiskt kommuniceras. Det är då jag är som närmast mina förfäder. Hantverket är vår brygga. Den darrande röda tråden mellan två burkar. Jag hör er.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.