Redan under medeltiden firande vi in våren i kalla Sverige, en tradition som kom hit från Tyskland.
Ett tidigt inslag i firandet var eldarna liksom ungdomstemat. Valborg ansågs vara en skyddande fest med ett katolskt ursprung som firades till minne av det tyska helgonet Walpurgis. Sankta Walpurgis var en abbedissa som levde på 700-talet.
Nordiska museet berättar att Carl von Linné gjorde en notering under en resa i Västmanland år 1749. I denna står att läsa ”ty lantmannen har för sed alltifrån Hedenhös, att natten före Valborgsmässodagen upptända eldar på marken, att däromkring dansa och fägna sig åt den kommande sommaren, vilket alltså är relikvier av de gamlas Floralia, som endast är kvarhållne i Uppland och de nästgränsande socknarna men näppeligen i andra svenska provinser.”
Nordiska museet ställer sig dock skeptiskt till att valborg firats sedan Hedenhös, men exemplet visar ändå att högtiden ägnats åt att genom eldar skydda boskap och djur från rovdjur och magiska krafter.
Det svenska valborgsmässofirandet äger rum på aftonen före valborgsmässan den 1 maj, som fördes in i landet av tyskar på medeltiden.
1 maj hade ända sedan medeltiden varit en viktig profan festdag. I städerna valde köpmanna- och hantverkargillena nya dignitärer, och i byarna hölls bystämma med val av ny ålderman. Kvällen innan samlades man utomhus till en fest och tände bål. I tysk tradition sågs Walpurgisnacht som tidpunkten för häxsabbaten, vilket antas vara förklaring till den tyska seden att tända eldar. Denna sed kom till svenska städer och spreds sedan till landsbygden.
Redan under medeltiden förknippades valborgsfirandet i Sverige med ungdomar och deras festande. I de gammaldanska områdena – Skåne, Halland och Blekinge – gick pojkar och flickor runt i byarna och uppvaktade bönderna. När de förbjöds att använda kyrkans klockor till samling, övergick de till att tända eldar för att påkalla uppmärksamhet. Detta ska enligt vissa tolkningar ha varit upprinnelsen till eldarna.